Att äta ute – tips på skogsmat

Nu har jag varit ute igen. I måndags när solen sken så underbart. Det blev en härlig lång promenad på tre timmar och lunch i skogen.

Jag fick nyligen ett nyhetsbrev med tips på mat att laga i skogen. Kul tänkte jag och kände mig genast inspirerad, men insåg snart att författaren till tipsen knappast tar sig längre än ut i trädgården för i de flesta av recepten behövde man en stekpanna eller helst en stor fin Muurikka som man ska sätta över en eld.

Inget fel med det i och för sig. Vi älskar att hänga i vår trädgård och där är ju roligt att laga mat. Speciellt eftersom vi också då har upphuggen ved tillgänglig. Och en vattenslang ifall elden skulle sprida sig. Sen blir det oftast grillad korv där för att det är enkelt och för att barnen älskar det. Men ganska ofta gör jag också en coleslaw med morötter och lite curry och chili i och så lägger vi vuxna det i tunnbröd tillsammans med korven, det blir underbara rullar!

Men om man ska promenera en lite längre bit eller åka skidor – då är mitt tips är att köpa en enkel mattermos, laga en härlig gryta hemma, och ta med dig i ryggsäcken. Vill du göra det enklare, köp en god färdig soppa och häll ner i en vanlig termos. Är det inte eldförbud så är det såklart också härligt att grilla ute i skogen. Och man kan faktiskt packa ner tillräckligt med ved i en ryggsäck för att få glöd till lite korvgrillning.

Jag glömmer aldrig när jag var på skolutflykt som barn på vintern och mamma hade packat ner makaroner och köttfärssås i en termos till mig. De andra barnen hade kalla mackor…Då var jag mer än nöjd. Och varm…

Varm gryta eller soppa är oslagbart när det är kallt ute. Och det känns så klart bäst i magen när den är vegetarisk. Det är så mycket skönare att promenera vidare på en kikärtsgryta eller linssoppa än på en korv med bröd.

Yoga-Lenas kikärtsgryta på mitt vis med kokt potatis i

Här är receptet på min favoritgryta som är otroligt smakrik. Har du varit på forspaddlingskurs i Dala-Floda i sommar eller på retreat på Yoga i Hagen på andra sidan älven så har du säkert ätit ”Yoga-Lenas kikärtsgryta”

4 portioner:

1 hackad gul lök

2 vitlöksklyftor

1 msk socker

2 tsk gurkmeja

1-2 tsk chiliflakes

2 msk rapsolja

1 burk kokosmjölk

1 tsk salt

1 lime, skal och saft

2 tomater i bitar

1 burk kokta kikärtor

140 g bladspenat

2 morötter, slantade

Såhär gör jag:

Jag steker lök, vitlök, socker, gurkmeja och chiliflakes i olja, 2-3 minuter. Sen rör jag ner morötterna och rör om. Efter det slår jag på kokosmjölk, salt och finrivet limeskal. Sen får det koka kraftigt i fem minuter. Sedan tillsätter jag tomater, kikärtor och spenat i omgångar. Slutligen pressar jag i lime och kokar någon minut. Ååååh det blir så gott!

Grytan åt jag först med quinoa, men nu jag brukar i stället röra ner lokal kokt potatis i stället så blir allt i en härlig varm gryta. Ibland har jag också haft i squash om jag haft i landet, eller fått av grannen som odlar mycket grönsaker. Grytan blir extra god när den serveras utomhus och med närodlade ekologiska grönsaker. Mina köper jag såklart från Wålstedts gård.

Mitt recept på en riktigt god , stark och mättade linssoppa hittar du här.

Funderar du förresten på att ge bort ett spritkök i julklapp? Fundera först över om den som ska få köket brukar övernatta i naturen  – för  egentligen är det ju då man behöver kunna laga lite varm mat och koka te eller kaffe. Så tänker jag i alla fall. För dagsutflykter vill man kanske inte släpa med både spritkök, sprit och mat och allt som behövs… Och skulle det nu vara så att du får ett spritkök, eller redan köpt ett – se till att ta dig ut och övernatta i naturen, det är ju oslagbart att sova i tält och vakna på morgonen och koka sig lite te eller kaffe på morgonen.

Det finns ju härliga platser man kan ta bilen till och då kan man ju packa med allt möjligt. Är du som jag, gift med en storätare och ska laga mat ute till hela familjen – då räcker inte ett vanligt spritkök till, skaffa i så fall ett lite rejälare gaskök med två plattor!

Tillbaks till i måndags, jag hade bråttom att komma ut så jag öppnade en burk gulaschsoppa och värmde i mikron och packade den i min mattermos. Mindre tid inne – mer tid ute!

Allt gott!

Måndagens lunchplats

Några fler bilder från måndagsutflykten:

Tips på läsning:

Ny Nepalresa som jag guidar hösten 2021: Resa med yoga och sång

Se massor av Nepalbilder och läs berättelser från resenärer sedan 2004: Inspiration

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

November – jag har underskattat dig!

Sedan tjugo år tillbaka har jag spenderat mina flesta novembermånader i Nepal där det är soligt, grönt och härligt. Jag har inga vidare bra minnen av november i Sverige – mest grått, trist, mörkt och kallt. Men nu får jag faktiskt lov att omvärdera dig kära november för jag har underskattat dig – bara jag kommer ut så är du fantastisk på ditt sätt.

Igår vandrade jag till en fäbod igen, i mitt lilla projekt att upptäcka alla fina leder i skogarna kring Dala-Floda under hösten. Den här gången gick jag tillsammans med min kulningslärare Agneta Stolpe. Vi vandrade längs leden från Dala-Floda Värdshus till Flobergets Fäbod vid Rundberget. Det var fyra-fem grader, en väldigt skön temperatur att gå i. Det var lugnt och skönt i skogen, och magiskt tyst på något vis. Inga surrande myggor och de få fågelljud vi hörde blev väldigt tydliga och vackra. En hackspetts hackande och en korps skorrande. Vi skapade egna ljud också förstås, utöver härliga surrande samtal. Vid vackra Storhälla fick vi lov att ”testa ljudet” som Agneta uttrycker det. Fuktig luft och vindstilla – perfekta förhållanden för kulning. Fantastiska ekon rullade runt Flosjön. Magi!

Vi pratade en hel del om hur det var på den tiden då man gick längs de här stigarna med sina djur, Agneta berättade att man aldrig buffrade djuren på torsdagar, för på torsdagar var det trollens dag att vandra, så då var det bäst att hålla sig borta. Den här vidskepligheten som finns med mycket i fäbodkulturen påminner mig om Nepal där man till exempel tror att det finns spöken längs flodstränderna. I vår familj ska man helst inte resa någonstans eller klippa håret på torsdagar, men detta har inget med troll att göra utan det är för att både jag och Amrit är födda på en torsdag.  Något som slår mig på promenaden är hur läskigt snabbt utvecklingen i vårt samhälle går. Det är inte ens 100 år sedan fäbodarna fortfarande levde, vidskeplighet var vardag och man kommunicerade genom att kula i skogarna.

Det är så skönt att hitta lugnet i skogen, bara sätta fot efter fot på den fina stigen och följa markeringarna. Stanna ibland och titta på en riktig papperskarta. Men vi fick faktiskt lov att använda mobilen för att vi kom lite fel vid ett tillfälle. Och visst är jag glad att jag har en mobiltelefon så att jag kunde fånga Agnetas underbara kulning både på ljud och bild uppe vid Fäboden.  Uppe vid fäboden kular Agneta en hälsning med budskapet att man inte behöver leta längre, för korna har kommit hem. Se ett filmklipp.

”Let icke, let icke, korna är hemma!”

Tips på läsning på Far Away Adventures hemsida:

Läs om att Vandra i Nepal

Läs om våra skogsbad i Dala-Floda

Läs om de olika resorna man kan göra med vandring i Nepal

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

I stället för Nepal

Det är verkligen sorgligt att vi inte kommer iväg till Nepal i höst. Det är tråkigt för barnen, tråkigt för deras far-föräldrar. Tråkigt för min man som längtar hem. Det är tråkigt för alla våra gäster som sett fram emot en resa med Far Away Adventures som de drömt om sedan länge! Och det är tråkigt för alla guider och hela Nepal att turismen uteblir.

Men jag kanske skriver mer om vad som händer i Nepal en annan dag. Nu vill jag berätta om en underbar dag i skogen utanför Dala-Floda. Eftersom jag bestämt mig för att inte kasta bort den här hösten ska jag passa på att göra sådant som jag inte annars kan göra en vanlig busy busy-höst! Jag ska hålla skogsbad och online-föreläsningar. Jag ska fortsätta att utbilda mig inom yoga och lära mig att kula. Men jag ska också utforska stigar och leder kring Dala-Floda och det tillsammans med vänner. Dels för att jag bara måste ut! Men även för att jag vill hitta bra leder och vackra spännande platser så att jag ska kunna guida vandringar häromkring i framtiden.

fääbodvandring i Dala-Floda

Denna vandring till fäboden Risåsa den 23 oktober blev helt fantastisk. Det hade snöat på natten och på morgonen när vi gav oss av sken solen och färgerna var magiska. Grönt gräs som sticker fram under ett tunt täcke av vit snö, fortfarande på träden en del gula löv och så den blå himlen.

fäbodvandring i Dalarna

Jag hade sällskap med min vän Karin Zetterqvist. Det kändes speciellt att gå till en fäbod med Karin som var på fäbodar på riktigt när hon var liten och vallade kor. Karin hade en koskälla fäst på sin ryggsäck som hon ofta har när hon går ensam i skogen och det gjorde vandringen extra stämningsfull. Vi gick i lugnt tempo och pratade mycket. Ibland var skogen torr och fin, ibland täckt av snö och ibland var den som en rinnande bäck!

Vid ett tillfälle hörde vi en korp och såg den snart glida sakta runt högt ovanför träden. Jag kom att tänka på björn som ju ofta följs av korpar. Förr i tiden när man var mer vidskeplig ville man inte nämna björnen vid namn för då kunde man locka den till sig. I stället kunde man till exempel kalla den för tolv man. Man brukade också sjunga i skogen, precis som man fortfarande gör i Nepal, för att låta djuren veta att man är där. Jag kom igång med en fin gammal visa som jag lärde mig på min kulningskurs nyligen:

”När jag var liten och skulle gå vall, då ville jag gunga så gärna, då satte jag mig på en gungetall och tappa bort min skällko, skällkoa locka jag, skällkoa svara mig, långt bort i skogen…”

visa från fäbod

fäbodvandring i Dala-Floda, skog

Vi gick också förbi en fin liten kolarkoja där vi skrev våra namn i en gästbok med kol och genom en riktigt gammal skog där vi såg rester av en riktigt gammal stengrund. Slutligen, efter fem timmars vandring, kom vi upp till Risåsa och en underbar vy. Vi satte oss vid en stuga och njöt av utsikten och våra sista smörgåsar. Sedan kulade jag en stund och vi förundrades över ett magiskt och nästan overkligt eko. Hit vill jag gå igen, men då skulle jag vilja sova kvar på något vis och gå vidare nästa dag. Men den här gången fick vi hämtning med bil och sen var det dags att hämta barnen på fritids.

Det här var något annat än mina vanliga äventyrsresor och vandringen till Everest Base Camp som jag förr brukade göra varje höst, men det var verkligen en alldeles underbar dag och när jag fick se bilderna när jag kom hem blev jag ännu gladare. Ser fram emot fler liknande äventyr och emot nästa skogsbad. Den 7 november kombinerar jag ett skogsbad med lunch och yoga på Yoga i Hagen-gården.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Så blev det en fantastisk sommar ändå, med många härliga möten

I början av juni kändes det lite hopplöst inför sommarens aktiviteter. Sen kom explosionen, plötsligt skulle det ut och hemestras och alla (kändes det som) ville komma till Dala-Floda! Vi har fått möta så många härliga människor. Det har varit mer tydligt än någonsin hur viktigt det är att få träffa andra människor (och djur).

I juli hade vi forspaddlingskurser nästan varje dag. Amrit och jag har turats om att jobba och ta hand om barnen som fick vara lediga hela sommarlovet. Det har lagats mängder med mat och jag har bakat bröd för att få till trevliga måltider för alla gäster och förstås för in att få in några extra slantar.

Yogafestivalen blev av och det kändes extra härligt i år att hålla skogsbad och yogapass utomhus. Skogsbaden berör alltid. Det är spännande att höra om deltagarnas relation till skog och träd. Så viktig skogen är för oss!

Många har kommit på mina SUP-yogapass på sommarens torsdagskvällar. Det har framförallt varit kvinnor runtikring Dalarna som velat prova på den härliga upplevelsen på en paddelbräda ute på en sjö. Och det har varit underbart roligt. Och välgörande även för mig. På yogafestivalen hade vi några riktigt magiska SUP-yogapass klockan 7 på morgonen på älven.

Även i augusti har det varit fullt upp! Extra roligt har varit att guida två tjejgäng. Den första var en tvådagars forspaddlingskurs för tjejer. De flesta var helt nybörjare och några hade paddlat forskajak med oss innan. Jag brukar ha hjälp av en av tjejerna i Himalayan Adventure Girls den här helgen, men det gick ju inte i år, men i stället kunde Frida Benedikt vara med som instruktör vilket var extra roligt eftersom hon ju också varit mycket i Nepal, så det blev lite Nepaltema ändå. Amrit lagade en nepalesisk middag till oss och jag berättade om Nepal, Himalayan Adventure Girls och vår tjejresa.

På kursen började vi, som vi alltid gör, med att bada, vi måste ju testa att välta så vi sen vet att vi tar oss ur ifall vi välter i forsen! Sen paddlar vi sakta på strömt vatten för att lära känna kajaken och hur den beter sig när strömmen drar en hit och dit och vänder kajaken i olika riktningar. Först när alla lärt sig hantera den korta lättvända farkosten, fått kontroll på lutningar, bakvatten och traverseringar, börjar vi paddla i forsen.

Dag två gjorde vi som på alla våra tvådagarskurser den fina turen i Nås. Här finns en underbar liten bit av Västerdalälven med flera små forsar av olika karaktär perfekta för nybörjare. Alla var såklart mer eller mindre nervösa i början men vi lekte oss fram fors efter fors och snart paddlade alla med leenden på läpparna och glädjetjut ljöd över älven.

Nu i helgen hade jag ett annat tjejgäng med ett annat upplägg. Det var en Friendcation-resa med Louise Johannesson i spetsen. De bodde en natt på Dala-Värdshus och en natt på Yoga i Hagen-gården. Jag tog med dem både på SUP-yoga, forspaddling och skogsbad. Även detta var ett väldigt härligt glatt och positivt tjejgäng som var ute efter att umgås och prova på nya saker. Det var verkligen lyckat att blanda den adrenalinfyllda forspaddlingen med det lugna och SUP-yogapasset och skogsbadet. Det var tydligt att de behövde lite tid för lugn och ro, att hitta in i här och nu och in i sig själva. Ett äventyr långt borta från den hektiska vardagen. Läs mer på Louise Johanessons blogg.

Jag är ganska trött just nu, det måste jag medge, och säsongen är inte slut än på ett tag. Men jag fortsätter så gärna. Det är fantastiskt att möta alla dessa människor som kommer hit och söker både äventyr och lugn och ro. Och det känns väldigt meningsfullt att ta med människor ut i naturen och bort från vardagen. Speciellt nu när vi verkligen behöver glömma den eländiga pandemin för en stund.  

Nu till helgen har vi några platser kvar på helg med skogsbad, SUP-tur och yoga! Välkommen att höra av dig och få ett sista minuten-pris! Jag ser själv sååå mycket fram emot yogan med Lena Westin i hennes härliga yogasal.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

TANKAR OM TV4-EXPEDITIONEN

Jag har nu sett alla avsnitt på Tv4 Play om expeditionen till Lobuje i Nepal. Med massor av mycket blandade känslor. Men det har mest varit ångestfyllt.

Under sju år guidade jag vår vandring till Everest Base Camp varje höst. Jag saknar det här underbara området. Det galet spektakulära landskapet, de höga hängbroarna, ljudet av stenknackning i Namche, jakarna, alla härliga kvällar på lodgerna med kortspel och trevliga samtal med gäster och guider, bärare och vandrare från olika länder. Jag saknar att vakna på morgonen och se den skinande snön på Ama Dablam, världens kanske vackraste berg. Jag saknar känslan av att få peka ut Mt Everest och förmedla den väldigt speciella upplevelsen av att vandra här uppe. Jag saknar klostret i Tyangboche, rhododendronskogarna, bergsgetterna, fasanerna och barnen med smutsprickiga kinder.

Med min första grupp i närheten av Everest Base Camp. Everest i bakgrunden

Jag saknar att ta hand om människorna som är lite oroliga och trötta och att svara så gott jag kan på deras frågor. Jag saknar att peppa folk i uppförsbackarna och sjunga med Sherporna i nedförsbackarna.

Däremot saknar jag inte oron på natten att någon ska bli sjuk och jag saknar inte huvudvärken, som kommer till mig på 4000 meter, som gör så att jag nästan inte kan höra vad människor säger. Men som tur är går den alltid över ganska snabbt. Och det är sällan någon i våra grupper blir sjuka och får vända om.

Vi har alltid haft gott om tid till acklimatisering. Vi brukar få med hela gruppen till Everest Base Camp och upp på Kala Pathar  – den lilla steniga kullen bland giganter och där brukar vi glädjas åt den fina vyn av världens högsta berg tillsammans. Everest är verkligen inte det vackraste av berg, men det är något magiskt med att sitta där uppe och känna att man är så nära det allra högsta berget och att man har nått sitt mål, efter nio dagars vandring.

Med en grupp på väg till Everest Base Camp 2010. I fjärran syns Everest, Lhotse och vackra Ama Dablam.

År 2005 fortsatte jag också upp med en grupp på toppen av Island Peak 6189 meter. Det var Far Away Adventures första av många bergsbestigningar. Island Peak liknar Lobuje. Lite högre, men lite säkrare. Jag trodde att jag hade sett bergsvyer i Nepal, men där uppe, det var något helt annat, och känslan att klättra med riktig isyxa, stegjärn och rep, det var oslagbart. Otroligt jobbigt, men oslagbart. Innan klättringen gjorde vi en två dagars kurs på en glaciär där vi tränade isklättring, self arrest, sprickräddning och allt man behöver kunna. Det fanns en klar fördel att göra denna träning tillsammans med de Sherpor man sen ska klättra med, så att man känner varandras färdigheter och har bra kommunikation. Under träningsdagarna kunde vi också träna på att sätta upp tält och på att klä oss rätt och acklimatisera oss ytterligare.

Här har jag några meter kvar upp till toppen av Island Peak 6189 m.

Jag rekommenderar verkligen alla att göra en sådan här bergsbestigning. Men träna först och förbered dig mentalt på att det kommer att bli tufft. Träna din styrka och kondition. Och att sitta på huk. Gör det med rätt människor, med gott om tid i programmet.

Nu till tv4-expeditionen.

Att slita utan att njuta för att nå sitt mål, det kanske är det som definierar en äventyrare?  Och det kanske någon kan tycka är beundransvärt, men nu är ju det här en grupp vanliga människor som verkligen är värda att få en underbar upplevelse vare sig de når målet eller ej. De drömde alla om att nå toppen och tappar lusten innan de ens är i närheten. Bara två kommer upp. På något som de kallar topp…Sorgligt tycker jag.

De fick uppenbart inte nog med tid för acklimatisering eller för att kunna vandra i lagom tempo. De stressar upp mot berget. Någon ligger och sover med syrgas, de sliter och mår dåligt, kämpar hela tiden och får inte den möjlighet att njuta av sina dagar i Himalaya som de är värda. Kanske var det planerat så för att det skulle bli spännande tv, men jag ser alltför ofta människor i bergen som har för bråttom…

Det finns en liten poäng med att sova i tält hela vägen till berget, men den är verkligen liten. Det var någon som sa ungefär att ”Det är psykologiskt väldigt knäppt att sova i tält precis utanför en lodge” Ja, det var ett märkligt upplägg enligt mig. För vana äventyrare är det säkert bättre att få sova i tält, men alla människor älskar inte att göra det, och är man ovan så är det bättre att sova i en säng i ett enkelt tehus även om det inte är så varmt där heller. God sömn är förstås otroligt viktigt för att orka hela vägen. Det upprörde mig mycket också att expeditionsledaren till en början inte var villig att svara på frågor. Vet man inte vad som komma skall så är det klart att man blir nervös, får svårt att känna tillit och kanske till och med sover dåligt av den anledningen. Och Sherpor finns verkligen där FÖR att hjälpa till att sätta upp tält om vädret blir dåligt, det är ingenting konstigt med det.

En av många vyer i ett oslagbart vackert och lugnt landskap som man ska njuta av

Tråkigast av allt är att Little Jinder fick ge upp så tidigt. Med en vettig, helt vanlig acklimatiseringsdag eller två hade hon säkert fixat det hela och nått ”toppen”. Det var slutligen lite antiklimax att man inte fick se hur det gick för dem som kom upp att komma ner från berget, för det hade ju varit väldigt intressant. Men i och för sig hade det antagligen varit ännu mer deprimerande.

En liten del av Tv4-teamet på toppen… som inte riktigt ser ut som en topp…?

En av våra resenärer, Sophie Nisser, som i höstas vandrade till Annapurna Base Camp (4130 m) skrev såhär efteråt: ”Det största var inte att nå målet utan alla upplevelser som resan gett” Det är precis detta våra resor handlar om och det är väl därför jag har fått lida mig igenom den här serien. Det var inte roligt att se på detta.

Nuförtiden, eftersom jag inte vill åka ifrån mina barn så länge, guidar våra underbara nepalesiska guider våra vandringsresor utan mig och det är såklart att de gör det lika bra, de som kan sitt land, sina berg, säkerheten. Och just det där att lära känna någon från en så annorlunda kultur, det är något speciellt och blir ofta en stor del av upplevelsen. Sen är det såklart aldrig en barnlek att vandra i Nepal, men vårt mål på varje resa är att varje resenär ska njuta av varje dag. Och det kan jag lova att nepaleser är bra på.

Bild från en av våra senaste expeditioner till Island Peak.

Läs gärna om vår resa med bestigning av Island Peak

Läs gärna om våra härliga vandringsresor i Nepal:

Mohare Danda – 6 dagars vandring i ett område där få turister vandrar.

Everest Base Camp – 14 dagar i Everestbergen

Annapurna Base Camp – 11 dagar i Annapurnabergen

Läs mer om att resa till Nepal

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

ELEFANTER SKA VARA VILDA!

När vi var i Chitwans nationalpark på vår rundresa i Nepal nyligen fick Lilja och Liam träffa elefanten Anjali, en 40 år gammal hona som tillhör den djungellodge där vi brukar bo. Barnen visste att man kan rida på elefanter men också att jag inte tillåter det. När våra gäster var ute på promenad i djungeln tjatade de ändå om att få göra en tur på Anjali. Jag sa nej och personalen tyckte synd om dem och föreslog att de kunde vara med och bada elefanten i stället. Det tyckte jag lät ok. Att vara med och ta hand om elefanten blir bra och lärorikt.

Snart strejkar hungriga Anjali

Bäcken var alldeles i närheten och jag lät barnen rida den korta sträckan. Anjali hade ju i alla fall fått en ledig dag och skulle få bada i stället för att bära runt på fyra tunga vuxna turister i djungeln i hettan. Men det var som att Anjali visste att hon skulle vara ledig. Hon vägrade gå till bäcken på kommando, i stället gick hon rätt in i djungeln och satte igång att äta. Mahouten blev nervös. Han ropade och uppmanade henne att gå tillbaka till stigen, men hon lyssnade inte. Och högt där uppe satt barnen på elefanthonans nacke och väntade. ”Hon vill visst inte bada! ropade jag till dem, hon är hungrig!”

I säkert tio minuter stod hon där och åt. Barnen väntade tålmodigt när hon slet ner stora grenar från träd och mumsade i sig. Ja de hade ju inget val, det var bara att hålla i sig och vänta. Jag tänkte på att elefanter äter minst 100 kg mat om dagen. Men de dricker också 200 liter på en dag och kanske var det törsten som till slut fick henne att komma tillbaka till stigen och gå ner till bäcken. Jag beundrade både barnens och Mahoutens tålamod. Han visste säkert att jag var en sån där ”elefantkramare” så han vågade väl inte ta fram någon vass krok eller slå på elefanten med sin pinne. ”Går det bra där uppe?” undrade jag. Jodå, barnen var ok men de var väldigt fundersamma på väg ner mot bäcken…

För många år sedan tyckte jag att det var fantastiskt att få rida på en elefant i djungeln i Nepal. Jag gick på felaktiga argument som till exempel att ”elefanterna som får jobba med turister har det bättre än de som arbetar i skogen” och att ”inga vilda elefanter tämjs i Nepal för att arbeta inom turismen”. Jag undrade över varför man skulle tycka mer synd om elefanter än om hästar. Men så såg jag med egna ögon hur illa elefanter behandlades. Jag såg Mahouter köra in vassa krokar i huvudet på elefanter som inte inte löd och hur elefanter stod bundna med kedjor, ensamma. Dessutom reagerade jag på hur man drev elefanter alltför nära noshörningar och deras ungar och störde dem.

Genom World Animal Protection har jag fått lära mig om hur elefantungar, också i Nepal, tas från sin mamma när de är små och tränas med brutala metoder för att brytas ner – det vanligaste är att de kedjas fast i små burar och blir slagna. Detta för att göra dem undergivna nog att acceptera att människor rider på dem. Den brutala träningen skadar elefanterna för livet.

Vilda elefanter som jag fotograferat i Sri Lanka

I samarbete med World Animal Protection har Far Away Adventures tagit ställning mot användning av vilda djur i underhållningsbranschen. Vi har vi förbundit oss att skydda vilda djur genom att avstå från att sälja, erbjuda och marknadsföra aktiviteter där vilda djur far illa. Vi vill stoppa djurplågeriet för vilda djur och i stället erbjuda ansvarsfulla och djurvänliga alternativ till våra kunder samt sprida information om elefanternas situation.

Läs mer om World Animal Protections arbete för djuren och om djurvänlig turism här.

Tips på en om dokumentären ”Älskade elefant” som handlar om elefanten Noi Na som räddats från fångenskap i Thailand: https://urplay.se/program/210657-alskade-elefant

Just nu kan du skriva på ett upprop för att uppmana Rajasthans regering ( i Indien) att stoppa djurplågeriet där: https://www.worldanimalprotection.se/inget-majestatiskt-elefantridning

Läs mer om resor till Nepal där du kan besöka den vackra nationalparken Chitwan där man kan se noshörningar och många andra djur och fåglar utan att rida på elefanter.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

VILKEN RUNDRESA!

”Förutom Inkas personliga erfarenheter och kontakter som öppnar dörrar är även det stora engagemanget för Nepal och Himalayan Adventure Girls en del av resan som värmer och glädjer, och ett konkret exempel både på hur en engagerad person kan göra skillnad. Och vi som turister får möjlighet att hjälpa till. ”

Så här fint skrev Anna Wibom efter sin Nepalresa. Det var en nätt liten grupp som bokat in sig på årets rundresa. Fyra personer på mellan mellan arton och sjuttio år. Tillsammans med dem, mina barn Lilja 8 och Liam 6 samt nepalesiska Kamala hade vi tio mycket härliga dagar på resande fot. Det var verkligen ett härligt litet gäng och det kändes inte som att jag jobbade utan mer som att jag var ute och visade Nepal för goda vänner.

Gruppen med Himalaya i bakgrunden

Kamala hämtade upp gruppen på flyget i Katmandu och visade dem den fina stadsdelen Bhaktapur. Nästa dag kom de med flyg till Pokhara där jag tog emot. Här fick vi underbara bergsvyer, åt en lunch i ett hem i utkanten av staden, besökte Womens Skills Development Organisation, yogade, gjorde en tur i träbåt över sjön och vandrade upp till World Peace Pagoda, en buddiskt stupa på toppen av ett berg.

Kamala Magar, min fina vän och kollega

Liam älskar att gå upp till ”stupan”. Det är något med det där att gå ändå upp till en topp. Också imponeras han förstås av guldet, och utsikten…

Sist men inte minst så flög vi skärmflyg. Det var så klart frivilligt. Det är ju inte alla som vill slänga sig rätt ut i himlen sådär. Men här var det ingen som tvekade, alla fick göra en underbar flygtur med varsin duktig pilot. Och jag fick flyga med Susmita Sunuwar, en av Nepals första kvinnliga forspaddlare. Det är elva år sedan jag började träna henne i forspaddling.

Vi har så många minnen tillsammans. När hon som första nepalesiska kvinna vann en tävling i forskajak, när hon deltog i VM i Schweiz, hennes första tur som professionell räddningspaddlare på Kali Gandaki m.m. Och nu är hon en av Nepals första kvinnliga skärmflygare. Och tandempilot dessutom. Jag kan inte riktigt beskriva hur det kändes när jag fick flyga med henne över sjön där vi brukade paddla tillsammans. Det var mycket känslor i luften den morgonen…

Stolta jag med Susmita, en av Nepals första kvinnliga forspaddlare och skärmflygare

Efter två nätter på trevliga hotell Karuna körde vi vidare mot Bandipur. På väg dit stannade vi till på ett ställe där vi såg att en familj höll på att skörda ris. De blev så glada när vi kom nedklivande över risterrasserna och erbjöd oss att hjälpa till. Alla fick prova och det blev många härliga skratt.

Lilja upptäcker att det är mycket jobb med att skörda ris

Bandipur är en liten charmig gammal handelsstad där vi fick njuta av vackra vyer och se lite mer av det nepalesiska livet. Vi bodde på ett hotell som är ett gammalt traditionellt köpmannahus med fina träsniderier.

Elin, Anna och Simon i Bandipur

I Bandipur gjorde vi flera fina promenader, bland annat till ett litet buddistiskt kloster och ett hinduiskt tempel. Vi fick också tid att umgås och lära känna varandra. Gästerna fick bland annat höra Kamalas berättelse om sin uppväxt och om hur hon trots att hon vuxit upp i en fattig familj idag har ett bra liv tack vare sitt arbete som guide, både i Nepal och Japan.

Vid det buddistiska klostret rådde ett underbart lugn och vi blev kvar länge och njöt av stämningen
Utsikten från det lilla stilla klostret. Flaggornas budskap om fred och medmänsklighet sprids med vinden

Sedan var det dags att se en lite annan del av Nepal. Vi åkte vidare med vår lilla buss till Chitwans Nationalpark. På Chitwan Bamboo Lodge togs vi emot av den fina familjen Pariyar. Detta är en lågkastig familj som tack vare turismen lyckats ta sig upp en bit på samhällstrappan.

Vi önskas lycka till genom röd färg i pannan och enkla sjalar

I djungeln fick vi möjlighet att ge oss in i djungeln till fot och i kanot. Det finns också möjlighet att rida på elefanter i Chitwan, men det är något jag starkt är emot, men det ska jag berätta mer om en annan gång. Och det gick ypperligt att få se både noshörningar, krokodiler, apor, hjortar och tigerspår utan elefanter.

En av två olika sorters krokodiler som finns i Chitwan. Den här, smalnosade, äter bara fisk, som tur var…
Huselefanten Anjali fick ledigt när vi var där…

Så var det dags att skölja bort allt resedamm, dags för rafting på Trisulifloden. Kamala gav alla en ordentlig säkerhetsgenomgång också gav vi oss ut i forsarna. Med oss var också Kismita, barnens kusin som nu vill lära sig paddla och börja jobba som äventyrsguide.

Tre tjejer som älskar paddling. Kamala längst bak jobbar numer som guide både i Nepal och i Japan.
Skönt att få svalka av sig lite!
Anna gör sig redo för en natt i tält på vår härliga lilla sandstrand

Nästa dag gick vi upp till Dhusa-skolan. Den var egentligen stängd idag på grund av högtiden Tihar, men samtidigt som vi så sakteliga vandrade upp till skolan så spreds ryktet att vi var på väg dit, så en hel del barn var där och väntade när vi kom. Vi hade bestämt träff med rektorn för att lämna en liten donation. TACK ni som skickat pengar! Vi hade också med lite färgglada byggleksaker till dagisbarnen, ritblock och färgpennor. Vi har ju fått ihop tillräckligt med pengar för att skolan ska kunna bygga en vattencistern och ledningar så att det snart kommer att finnas vatten på skolan!

Tack vara donationer denna säsong finns nu lite färgglada leksaker, pennor, skrivböcker samt pengar till vattenledningar på Dhusa-skolan

Läs gärna mer om att resa till Nepal

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

TJEJER SOM VILL MER

Fishling, där vi bor när vi är i Nepal, ligger mitt i landet, vid Trisulifloden mitt emellan Katmandu och Pokhara. Kusinen Kismita, 20 år, som nu håller på att lära sig guideyrket med oss introducerade mig för sin vän Bindu häromdagen. Bindu är nog den enda korthåriga tjejen i Fishling. Hon heter Gurung i efternamn precis som vi eftersom hon tillhör samma etniska grupp.

Hon är så glad när vi träffas för hon har precis fått veta att hon klarat av antagningsproven till den nepalesiska armén. Hennes föräldrar är stolta. Hennes pappa har varit soldat. I tjugo år behöver hon tjänstgöra och sen får hon pension. Pension! Det är ren lyx, inte många som får det i Nepal. Bara statsanställda.

Bindu är också Kismitas taekwondolärare och jag får följa med och prova på kampsporten en tidig morgon på andra sidan floden. Det är häftigt. Ett tjugotal elever mellan fyra och tjugo år gör armhävningar, sparkar, blockar och allt vad det heter. Ungefär hälften är tjejer och jag ser hur de beundrar sin lärare.

Jag provar på taekwondo

Jag dricker en kopp te i Bindus enkla hem efteråt och hon frågar om hon får följa med oss och paddla. Trisulifloden är fortfarande hög efter monsunen och vattnet forsar genom Fishling med enorm kraft. Än passar det inte så bra att paddla för nybörjare här. Men vi gör en utflykt till en lite mindre flod i närheten. Bindu lär sig snabbt. Hon är stark, har kroppskontroll och koordination. Är orädd. Det är så vackert här. Barnen leker. Och nu har jag en vän i nepalesiska armén. En tjej. Mäktigt. Snart är det dags att lämna Fishling för att guida vår rundresa i Nepal.

Bindu Gurung
Kismita Gurung
Liam Gurung

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

NEPAL – UNDERBART OCH ELÄNDIGT

Ibland känns allt hopplöst här i Nepal…men ibland känns det också som att allt är möjligt. Genom åren har jag på olika vis stöttat flera olika skolor och nu var det dags att hitta nya elever som behöver vår hjälp. Vi bestämde oss att besöka Amrits gamla skola, cirka en timmes promenad uppför berget. Det var spännande för barnen att gå på de stigarna han gick varje morgon som liten.

Det var en härlig slingrig promenad genom ett brant och grönskande landskap. Små odlingar här och där med gurka, tomater, bananer, chili, ananas och mycket annat. Vi fick vackra vyer av dalen nedanför och bergen på andra sidan floden. Men det kändes ledsamt att komma fram.  

Förskoleklass i Dhusaskolan – vi hoppas få hit lite färg och leksaker

En gammal raserad skolbyggnad stod övergiven och i en ny byggnad med tre mycket enkla klassrum studerade 44 barn mellan tre och elva år. Det ena rummet var förskolan. Det fanns inte en leksak där inne. Inte en färgklick på väggarna. Ingenting. Skolan har ingen fungerande toalett, här finns inget vatten att dricka. Ingen skolgård att tala om. Två-tre meter från ingången till klassrummen går ett stup rakt ner på flera meter. Det skulle vara både farligt och lönlöst att spela fotboll på den här ”skolgården”.

Barnen är nyfikna på sina udda besökare – här har inga turister varit förut

Vi samtalade med rektor och lärare. De berättade att efter jordbävningen 2015 hade staten hjälpt till att föra upp den nya byggnaden, men sen har de inte fått någon mer hjälp. Endast lön till två lärare varje år. Jag blev föga förvånad. Så här är det i Nepal. Jag föreslog att vi börjar med att samla in lite skolmaterial och få ordning på vatten och toaletter. Jag pratade med våra barn och vi bestämde att samla in lite roliga saker till förskole-rummet till nästa år. Liam tyckte vi skulle bygga ett staket så ingen ramlar nedför stupet.

Ett annat problem skolan har är att många barn inte kommer varje dag. Ibland håller föräldrarna barnen hemma för att de ska arbeta med skörd eller annat. Eller så bryr de sig bara inte om att skicka barnen till skolan på morgonen. Det är fattiga familjer som bor där uppe, alla av folkslaget Chepang som har väldigt låg status. Föräldrarna förväntar sig inte att barnen ska får någon bättre framtid genom skolgången. De förväntas bruka jorden kring hemmet för hand, såsom man alltid har gjort. Förr var det fler barn av olika folkslag som gick i den här skolan, men nu finns en ny skola nere vid vägen, och det känns som att skolan här uppe är bortglömd…

Om två dagar kommer vår grupp från Tibet på vår resa ”Över Världens Tak”. Då ska de få besöka skolan och kan ta med skrivböcker och pennor. Då får de också vandra på de fina små stigarna och se den vackra utsikten kring skolan. De ska också få besöka några av de små enkla traditionella hemmen. Även vår grupp som ska paddla med Amrit på vår resa med forspaddling kommer att besöka skolan i november så vi är hoppfulla om att lyckas samla ihop till vattenledningar redan denna säsong.

Vi besökte en släkting i närheten av skolan som hade många fina hönor och tuppar. Lilja gjorde där en spännande observation. En pojke var där på besök och när han gick därifrån bar han iväg på en höna. Hon frågade mig varför. Jag tänkte att han kanske hade köpt eller fått den, men jag frågade för säkerhets skull och då var det så att hönan varit på besök hos en av de fina tupparna. Det ska förhoppningsvis bli kycklingar 🙂 Pojken, som var runt tolv år hade tyvärr redan slutat skolan för att hjälpa till med olika sysslor hemma, såsom denna.

Jag har öppnat ett bankkonto om någon skulle vilja hjälpa skolan i byn Dhusa. Numret är: 5709 37 324 53 (SEB)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

PÅ FLODEN MED TJEJERNA IGEN

Sophie och Anders har vandrat till Annapurna Base Camp med vår kvinnliga guide Chhiring. Sen kom de till Fishling för att åka rafting och sova en natt i tält på stranden. Med på turen var tre unga kvinnor från Shakti Samuha, en organisation för kvinnor som överlevt trafficking. De var med för att prova på yrket äventyrsguide. Radha från Himalayan Adventure Girls som organiserade och guidade turen passade också på att ta med sina två systrar och vi tog med min svågers dotter Kismita.

Redan långt innan vi var på vattnet var jag i full färd med att berätta allt om paddling och vad det innebär att jobba med turism. Tjejerna var tysta och blyga men lyssnade noga till allt jag sa och sken upp när de fick prova att sitta i en kajak. När vi äntligen kommit iväg genom första forsen skrattade de av glädje. Det var en fin dag som fick mig att minnas så många stunder då jag lärt ut paddling till unga nepalesiska tjejer. Det fick mig även att börja fundera över framtiden. Radha, som lärde sig paddla med mig för elva år sen, föreslog att vi ska börja med träningsläger i Nepal igen tillsammans bara mina barn blir lite större.

Sophie och Anders får uppleva mycket på sin rafting i Nepal

Kismita, våra barns kusin, följer alltid med ner tills stranden när vi ska bada med barnen. Hon lär sig simma för hon vill jobba med turism. I somras försökte vi ordna så att hon skulle kunna komma till Sverige och besöka oss och lära sig paddla forskajak på Västerdalälven. Men hon fick avslag på sin ansökan på grund av att hon ” är ensamstående och studerande. Hon har inte visat att hon har en anställning med inkomst för sin försörjning. Hon har heller inte visat att hon har några tillgångar i hemlandet. Mot denna bakgrund kan hennes sociala och ekonomiska etablering i hemlandet inte betraktas som stark”. Detta enligt migrationsdomstolen i Göteborg som vi hade överklagat till.  

Kismita Gurung drömmer om ett annat liv än det kvinnorna i hennes by lever

Vi försökte ordna just så att Kismita ska kunna försörja sig själv i Nepal i framtiden och så skriver svenska myndigheter så. Vi hade noga berättat vår intention med hennes besök i ansökan och dessutom är hon släkt. Jäkla system. Jäkla orättvisa värld. Vi får försöka igen. Ingenting är ju omöjligt. Och nu ska hon snart få ut och hjälpa till på vår tjejresa och vandra i bergen och paddla gummiflotte igen.

Trisulifloden – en arbetsplats för många raftingguider. Numer också för några kvinnor.
Radha Tamang, en av Nepals första kvinnliga raftingguider inspirerar de unga tjejerna
Lycka. Att njuta av här och nu och våga göra något för en bättre framtid. Glömma det som varit och omvandla tårar till styrka. Organisation Shakti Samuhas motto är ”Turning tears into power”
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar