Att resa – eller att inte resa

Behöver man egentligen resa nuförtiden? Bör man resa? Eller bör man kanske stanna hemma? Jag som älskar att resa och har livnärt mig på att arrangera resor åt andra i tjugo år har förstås en hel del tankar kring det här.

Till att börja med. Jag ångrar inte mitt resande. Resandet har gjort mig till den jag är. På en resa till Dominica som femtonåring fick jag lära mig hur det är att leva i fattigdom. Mina solo-backpacking-resor i Sydostasien lärde mig att klara mig på egen hand, men också att ta kontakt med människor jag inte känner. Mina resor till Nya Zeeland lärde mig om en vänlighet mot främlingar jag sällan ser i Sverige.

Så Nepal. Där lärde jag mig att forspaddla! Och att turismen kan vara en väg ut ur fattigdom och ojämlikhet. Och jag lärde mig om Sverige. Ja, för när man reser till ett land som är annorlunda än sitt eget, då får man perspektiv. Man kan se hur knasigt allt är där hemma. Inse hur mycket tid och pengar som spenderas på att skaffa saker man inte egentligen behöver. Man kan inse hur ensamma våra äldre är och att det inte är självklart att barn ska sova alldeles själva. Jag lärde mig också att uppskatta våra svenska vägar, sjukhus och skolor. Jag lärde mig vad ordet skyddsnät verkligen betyder, eftersom det inte finns något i Nepal.

Nepal blev mitt andra hem, och jag älskar fortfarande, efter tjugo år, att visa upp landet för besökare. Att ta med gäster ut på landsbygden och se den fina naturen och de gästvänliga byborna, som är så givmilda fastän de har så lite. Det är fint att få vara med och se människor släppa stress och vardagsliv bakom sig, njuta av naturen, varandras sällskap och möten med främmande kulturer. Se hur de fylls av upplevelser och insikter och inspireras av människor som lever enkla och fina liv.

Någon som verkligen blev inspirerad på ett äventyr i Nepal nyligen är min vän Anders Nyberg som var med som sångledare på vår nya vandringsresa: ”Sång och yogaresa i Nepal” Anders stannade kvar i den lilla bergsstaden Bandipur efter vår tripp, och där vaknade han klockan tre varje morgon med nya sånger och texter flödande ur honom! Läs gärna mer om hans upplevelse som han bloggat om: Anders Nyberg

Men klimatet då. Jo. Det har jag tänkt på kan jag lova. Haft ordentligt med klimatångest. Känt den där flygskammen. Funderat på om jag verkligen ska försörja mig på att skicka folk med flyg ända till Nepal. Men när det var som värst sa min goda vän Parul Sharma, människorättsjurist och expert på hållbarhet, till mig att: ”Det vore en förlust för hållbarheten om du slutar med dina resor”. Och hur kan det vara så? Jo, därför att allt hänger ihop. Miljö, mänskliga rättigheter, biologisk mångfald, hållbara samhällen, jämställdhet, hållbar energi etc går i varandra. I och med mitt projekt för kvinnor som får möjlighet att arbeta som guider så gör jag också något viktigt för klimatarbetet. Som Parul säger på sina föreläsningar om hållbarhet: ”Med jämlikhet kommer minskat ekologiskt fotavtryck.”

När jag började lära nepalesiska Sita paddla forskajak den där våren 2008 hade jag inte en tanke på vare sig klimat eller strategier. Hon ville lära sig paddla och jag ville lära henne. Fler började, det blev ett projekt som bara växte. Det fanns så många unga tjejer som ville följa med ut på äventyr, och få chansen att lära sig något. Nu lär Sita och hennes vänner många nya unga flickor att paddla och att guida vandringar i bergen. Tjejer som vill tjäna egna pengar, bli självständiga, få makt över sina liv, vara med och bestämma! Ritu, en av de första kvinnorna jag lärde paddla forskajak engagerar sig idag politiskt. Kvinnor är bra på att ta hand om turister, men de är också bra på att ta hand om vår planet.

Jag tror att det är viktigt att vi småskuttar som arrangerar resor med hjärtat fortsätter att göra det, för vi inspirerar också andra, både små och stora företag som gärna tar idéer och kopierar våra koncept när de kan. Häromdagen såg jag att Äventyrsresor skyltar med att de har en kvinnlig guide på en vandring till Everest Base Camp. Fantastiskt! Själv är jag på gång med att avveckla just den vandringen eftersom det området har blivit så exploaterat. Jag vill hellre ta med gäster till platser där få turister vandrar och där fler byar kan få en del av den viktiga turistkakan.

För ett par dagar kom Sussie Eklund hem från en av våra resor och hon skrev såhär:

”Fler minnen och upplevelser läggs till vår samling. Dock är det få resor (hittills) som berör så mycket på djupet som den här.

Fantastiska vyer i all sin enkelhet, toppar som blir större och mäktigare för var dag som går. Mer variation på vandringen än vad vi hade förväntat oss vilket var väldigt positivt.

Fina möten med olika människor. Att kunna bidra med något så litet som hopprep och läsglasögon och samtidigt se tacksamheten i ögonen hos mottagarna kändes väldigt varmt i hjärtat.

(vi fick tillfälle till att räcka över 60 par läsglasögon till Rural Healthcare Center, Myagdi samt räcka över ett gäng hopprep till Sita som vi hade kvar som hon skulle ge till skolan intill hennes mammas hus)

Nyttigt för kropp, knopp & själ att leva avskalat och primitivt. Skön sinnesro helt klart.

Det enda som vi upplevde som negativt var att Sitas assistent inte kunde så mycket engelska.

Tids nog lär hon sig nog också tänker vi….

För oss känns det extra fint att ha rest med er som gör så gott för Nepal och deras kvinnor inte minst.

Många intryck som ger avtryck för livet!

Ett stort TACK Inka 😊

Kram från oss//

Peter & Sussie”

Lär Parul Sharmas bok: Din Agenda 2023, så bidrar du till en hållbar planet

Kolla in Reform Travel – en inspirationssajt om hållbart resande och hållbar turism.

Läs mer om hur jag jobbar med hållbarhet på mina resor till Nepal: Hållbara resor

HÅLLBARHET

Äntligen tillbaka

Så var jag äntligen tillbaka i Nepal. Efter tre långa år. Och jag fick hänga nere på stranden med barnen och deras kusiner, och granntjejer kom och ville lära sig paddla. Och jag fick gå upp till odlingsdungen och se riset och grönsakerna och svärfars alla små killingar. Och sen kom gäster för att paddla och med dem kom nya kvinnliga trainee guider som ville lära sig paddla också var vi nere på floden igen. Alldeles precis så som jag önskat. Och sen fick jag resa runt och guida en grupp tillsammans med barnen. Och vi fick hänga några dagar i härliga Pokhara och åka ut på sjön, och sedan åkte vi till fina Bandipur och vårt lilla buddistiska kloster och sen till fina familjen Pariyar i Chitwan. Och vi fick se krokodiler. Och tigerspillning. Och tigerspår! Och överallt träffade vi våra fina vänner och gjorde nya bekantskaper. Tänk att alla som reser med oss är så trevliga och fina människor!

Och sen fick jag vandra. För första gången sedan barnen föddes var jag äntligen ute på en flerdagars vandring. I fem dagar vandrade jag och barnen med en grupp gäster på elva personer. Och det här blev verkligen en vandring utöver det vanliga. Vi började med att vandra från hemmabyn Fishling till Aidada, den lilla underbara byn uppe på det gröna berget. Här träffade vi barnens gammelmormor och andra släktingar och vi var på skolan och lämnade elva stycken fruktträd som nu är planterade på skolgården. Nästa dag blev vi bjudna på te i var och varannan gård på väg upp på det stora berget varifrån vi får de underbara vyerna av Manaslu, Annapurna och Ganesh Himal. Den här resan blev verkligen något utöver det vanliga. Dels därför att inga andra turister vandrar här och dels därför att vi i den här gruppen båda yogade och sjöng mycket. Och sången blev ett underbart verktyg i mötet, både med varandra, oss själva, och framförallt med de bybor som välkomnade oss på vår väg. Med på resan var Anders Nyberg som var vår sångledare och har inspirerat mig att anordna just den här resan.

Vår äldsta deltagare på resan med vandring, yoga och sång var underbara Lisbet 84 år! Så här skrev hon om resan:

För mig har detta varit en oförglömlig resa med härliga medresenärer och med reseledaren Inka Gurung, som alltid var positiv och glad.Eftersom hon har levt i Nepal så har vi fått komma till platser och byar som andra turister inte kommer till. Vi fick se hur folk levde på landsbygden och vi kom nära den nepalesiska kulturen. Att vandra, sova i tält, vakna i gryningen och äta god nepalesisk mat var en upplevelse utöver det vanliga. Yoga- och sångpassen var fina och för mig var det tryggt att veta att följebilen fanns. Var stolt att jag bara behövde utnyttja denna förmån endast en gång under resan. Jag har i alla fall fyllt 84! Efter denna resa har jag fått en rejäl vitamininjektion som jag hoppas varar vintern ut. Kan bara rekommendera att resa med Inka och Far Away Adventures. Vill till slut tacka alla medresenärer och de fina lokala guiderna som följde oss på vandringen!”

Bilder från Rundresa i Nepal:

Bilder från resan med vandring, yoga och sång:

Nu är jag hemma igen och full av inspiration planerar jag för nya resor till Nepal och aktiviteter i Dala-Floda. Välkommen att följa med! Välkommen att uppleva naturen och magiska möten med människor.

Att brinna eller försvinna

För några veckor sedan fick jag ett tillfälle att paddla SUP-bräda med några unga killar från ett behandlingshem. De skulle vara 10-16 stycken och jag såg fram emot att ta med dem ut på Flosjön. Men när de kom blev jag lite missmodig och besviken. För det första för att killarna var så unga. Hur hade de redan kunnat hinna ställa till det så för sig i livet? För det andra var det bara fyra av sexton som ville vara med och paddla – trots att det var en riktigt varm och härlig sommardag.

Vad är det som gör att man har modet att prova droger och göra annat tok, men inte vågar sticka ut en sommardag på en sjö på en paddelbräda? Eller vad är det som gör att man inte har lust? Inte tar chansen att komma ut och njuta av naturen… Min vilda gissning är att naturen är alltför främmande för de flesta som har gått vilse i staden, och att de inte tror att de ska lyckas. Kanske de är alltför vana vid att allt går åt helvete.

Hur som helst var det roligt och härligt att paddla ut med de fyra som faktiskt ville och vågade. De började snart skratta och flamsa ute på vattnet när de försökte hålla balansen. Med risk för att själva trilla i försökte de skvätta vatten och välta varandra.

Turen blev inte så lång. En av killarna la sig straxt ner på brädan och ville hellre ligga och vila. Då tog jag mod till mig och frågade om inte de ville prova lite avslappningsövningar och yoga på brädan. Och till min förvåning sa de alla ja, även om en av dem snabbt paddlare iväg tillbaka till stranden.

Tre killar låg sen och slappnade av, lyssnade till sommarljuden, kände på vinden och solen mot huden, upplevde känslan av den stilla guppande rörelsen. De fick känna på sin andning, på hur och var i kroppen den faktiskt känns. Också fick de göra några stilla, lugna rörelser för att mjuka upp sin ryggrad och sina muskler.

Efteråt, när de satte sig upp började de bubbla. Berättade om sina liv, om drömmar om framtiden. Jag fick chansen att berätta lite om hur fint det är att man både kan hitta kickar och lugn och ro i naturen. Och de lyssnade, nyfiket, såg väldigt tankfulla ut och tackade så fint. Och den känslan infann sig som jag älskar, den när man känner att man kan göra lite skillnad i andra människors liv.

Jag behöver göra saker som känns meningsfulla. När jag gör tråkiga saker känns allt meningslöst och jag får för mig att jag slösar bort min tid, ruttnar bort.

Jag saknar tiden när jag var i Nepal och paddlade med tjejerna, verkligen var där ute på vattnet och delade med mig av min kunskap. Paddlingen gav dem möjligheten att ta sig ur ohållbara livssituationer, göra sig självständiga. Jag hjälper dem ju nu också, på olika vis, genom att samla ihop och skicka ner pengar och utrustning, och framförallt genom att ta med grupper som får vandra och paddla med dem. Det jag kan göra nu för att de ska kunna fortsätta leva sina drömmar, och försörja sig själva.

Och jag har ju det bra här hemma när jag får lära ut yoga, meditation, skogsbad och forspaddling såklart, jag trivs när jag får förmedla kärleken till naturen, få människor att glömma allt för en stund, bara njuta av nuet, och ta hand som sig själva.

I höst ser jag fram emot att guida två resor i Nepal tillsammans med ”mina” nepalesiska tjejer. Att jobba tillsammans med dem är fantastiskt roligt och tacksamt. Och jag älskar att visa upp mitt älskade, galna outvecklade Nepal som bjuder på både kaos och lugn och vacker natur och som framförallt ger oss bortskämda människor perspektiv på vår tillvaro. Tänk om jag kunde få ta med några av killarna från behandlingshemmet dit…

De där unga killarna skulle också behöva få brinna för något. Jag hoppas så att de hittar det bränsle de behöver för ta sig ur sin ovärdiga livssituation.

Läs mer om att resa till Nepal

Läs mer om mina hemester-aktiviteter i Dala-Floda

Läs mer om Himalayan Adventure Girls

Att vandra och hitta lugnet i Nepal.

Åh vad jag längtar till Nepal, till de mjuka slingrande stigarna som tar mig uppåt, bortåt. Bort från vardagen, stressen, skärmar och scheman. Upp till bergen, lugnet, sången, skratten. Till tid att känna, att andas, att uppleva, samtala, filosofera och reflektera.

Jag ser fram emot att vakna tidigt, och höra tuppar gala. Ser fram emot att förundras över landskapet när jag kliver ur mitt tält för att yoga en stund, att ta hand om mitt alldeles eget fordon, innan jag äter frukost och fyller på med god energi inför dagens första etapp.

Jag längtar efter att vandra, sätta en fot framför den andra, igen och igen och igen, och försätta mig själv i den när meditativa lunken. Jag längtar efter att länge betrakta de oändliga grönskande bergen och de vita osannolika bergstopparna, och se ner på floden som ser så stilla ut högt där uppifrån.

Jag ser fram emot att pausa. Kanske sitta under ett träd och känna den ljumma vinden. Sluta ögonen en stund, lyssna på getter som bräker, hönor som kacklar. Någon som skrattar. Ser fram emot att sträcka på mig, göra några sköna yogastretchar, känna hur det känns i kroppen, ryggen, nacken, benen fötterna. Kanske ta av skorna en liten stund och låta också fötterna få lite skön bergsluft.

Jag ser fram emot att samtala med människor jag tycker om, och med människor jag kommer att tycka om. Höra berättelser, dela med mig av erfarenhet och kunskap, kanske våga öppna mig.

Jag längtar efter att möta människorna som lever sina liv där uppe, i naturen, med naturen, med händerna i jorden. Tänk för att jag tycker om att betrakta människor som hämtar sitt vatten ur en brunn och tvättar sina kläder ute i solen. Människor som samlar ihop ved och tänder en eld för att laga mat. Människor som lever så enkelt, och utan ”alltid bråttom och för mycket att göra-stressen” som vi lever med här hemma. Deras stress är kanske av ett lugnare slag, mer kanske en gnagande oro över om skörden ska lyckas, om magar ska kunna mättas, och om möjligheten för deras barn att försörja dem när de blir gamla och inte längre kan hjälpa till.

Jag kan förstå deras oro och jag ser deras bekymmer men ändå avundas jag deras enkla, lugna liv med sina djur, sina små risfält, fruktträd och grönsaker, deras förmåga att bara stilla sitta ner och leende se på människor som går förbi. Och kanske avundas de oss, där vi går förbi, vi som har…allt?…Kanske gör de det, kanske inte.

Jag ser också fram emot att möta dem, att samtala så gott det går och kanske sjunga tillsammans. Och skratta. Se på varandra. Mötas.

Jag ser fram emot att hitta in i ett enkelt rum, eller krypa in i mitt tält på kvällen. Fixa i ordning i min enkla boning. Blåsa upp mitt liggunderlag och ordna en skön mjuk tröja eller två som kudde, krypa ner i sovsäcken. Sluta ögonen, ta några djupa andetag och reflektera över dagen och vart den tagit mig. Och se fram emot nästa.

Läs gärna en nyskriven text på hemsidan om våra vandringsresor

Och jag vill tipsa dig om höstens resor med vandringar som vi nu har bokningar på och som det också finns plats på:

Yoga och Sångresa (som jag själv är med och guidar tillsammans med Anders Nyberg) 13 dagars resa med fem dagars vandring och fyra nätter i tält

Tjejresa, 12 dagars resa med fem dagars vandring och boende på tehus/ekolodge plus två dagars härlig flodtur.

Mohare Danda, 12 dagars resa med sex dagars vandring och boende på tehus

Annapurna Base Camp, 16 dagars resa med elva dagars vandring och boende på tehus

Everest Base Camp 19 dagars resa med fjorton dagars vandring, (passa på nu, innan det blir mycket folk där igen, det blir också kanske sista året vi arrangerar resor dit)

Vintermagi

I helgen höll jag och Lena Westin en väldigt fin yogaretreat tillsammans. Sju personer kom och bodde i fyra dagar på Yoga i Hagen-gården. Man kan kanske tycka att det är märkligt i Coronatider att genomföra detta, men det här var sju personer som verkligen behövde de här dagarna. De behövde tid, vila, lugn, omtanke, sällskap, bra mat, långsam yoga och att få vara i naturen. Det var enkelt att hålla avstånd i och med lugnet som genomsyrade hela retreaten. Också var vi ju ute mycket!

Varje dag börjar med ett långt yogapass, och sedan avnjuts frukost i tystnad. Lite senare är det dags att gå ut i skogen. Sen finns tid att vila, läsa en bok eller bada bastu. Så är det dags för ett långt yogapass till och sedan en härlig middag.

Det finns ingen som är bättre än Yoga i Hagen-Lena på att ordna så att människor har det bra. Hon håller lugna långsamma yogapass med fokus på att lyssna på sin kropp och sitt sinne. Hon uppmanar att känna in, göra det som känns bra just för stunden, just idag. Vi får ligga på dubbla mjuka ullmattor och det finns oändligt med kuddar i olika former och färger. Det är himmelskt att göra de långsamma rörelserna i den ljusa fina luftiga lokalen till vacker musik och Lenas vänliga röst.

Det finns alltid mycket tid, mellan yogapositioner, mellan passen och mellan tuggorna vid måltiderna. Och maten är verkligen fantastiskt. Vi får varierade oerhört smakrika vegetariska rätter. Den är nyttig med massor av grönt, men är inte kalorisnål. Det serveras efterrätter med grädde, fika med hembakta bullar och goda ostar. Allt för att alla ska må gott.

Första dagen guidade jag ett skogsbad i närheten. Det var kallt ute, minus tolv grader, strålande sol och som du kan tänka dig, otroligt vackert. Vi promenerade långsamt och lyssnade till knastret under fötterna. Vi kände noggrant på kylan mot kinderna och tog in den speciella känslan av att vara i en skog. Vi satt en liten stund, var och en, vid ett träd på ett fårskinn, för att i stillhet och ensamhet bara få vara, och landa i nuet.  

På vägen tillbaka bubblade och babblades det, och det kändes som om något hade släppt. En härlig glädje hade hittat ut. Efteråt samtalade vi en stund till en värmande kopp te och en chokladbit. Vi pratade om skogen, hur den mår och om hur träden och naturen i övrigt kan hjälpa oss att må bättre. Alla delade med sig lite av sin upplevelse som de haft där ute i vinterlandskapet. Det är så fint att lyssna.

Dagarna är långa… Långt långt senare samma dag badade några i älven, när det var femton minusgrader ute. Deras ögon lyste när de kom in och rösterna var ljusa och höga! Lycka!

Nästa dag guidade jag en promenad i skogen kring Vålbergets Fäbod. Även idag var det riktigt kallt och soligt och vi fick uppleva ett verkligt sagolandskap. Anekdoter om livet på Fäboden förr fick ge lite perspektiv. Vi fick pulsa i mjuk pudersnö och ducka under träd som tunga hängde ner över stigen. Vi åt en varm soppa, smörgås, och hembakta bullar vid Wålstedts lilla fäbostuga. Jag kulade lite också även om det inte riktigt hör vintern till. Rösten färdas inte så långt i den torra luften och snön dämpar ljudet. Men det fanns ju år då man fick buffra till buo redan när snön låg, om det var riktigt dåligt med mat åt djuren.

Vinterns vackra täcke över den vilande naturen den här helgen inspirerade till lugn och vila men också till glädje och lek. Allting kändes så självklart på något vis. Jag kände mig på så rätt plats, i rätt sammanhang. Känslorna sprakade ikapp med brasan i öppna spisen när vi sista dagen reflekterade tillsammans. Glädje, tacksamhet, magi!

Från och med nästa vecka ska jag börja hålla egna yogapass på Yoga i Hagen, så det kändes extra värdefullt för mig att få yoga så mycket med Lena de här dagarna. Och även jag fick ju vila och hämta in en massa kraft, glädje och inspiration!

Meditationsbliss

Som vanligt vaknar jag tidigt. Klockan är fem och tankarna är igång innan jag ens öppnat ögonen. Vad ska jag göra idag? Är det något jag ska oroa mig över? Har jag koll på allt? Jag suckar lite lagom snällt åt mig själv och klär på mig mjuka kläder. Tack vare yogalärarkursen jag gick under hösten har jag fått in en underbar rutin. Jag startar varje morgon med ett yogapass. Det bästa med att vara morgonpigg är att jag får vara ensam en bra stund innan dagen börjar. Snart sitter jag på en mjuk kudde på golvet och långsamma andetag lugnar mina ivriga tankar. Idag följer jag min yogalärare Görans pass som handlar om vibrationer. Oftast yogar jag själv och gör de övningar jag känner att jag behöver, men idag vill jag följa och lära mig mer. Jag slutar ögonen och lyssnar. Rörelserna är mjuka men också utmanande. Jag vrider, böjer och sträcker. Stående, liggande, sittande. Alla kroppsdelar får uppmärksamhet och kärlek. Muskler, leder och skelett blir starkare och smidigare. Liksom sinnet.

Men så mot slutet av passet har jag svårt att fokusera inåt. Tankarna drar iväg åt alla håll och jag märker hur jag slutar lyssna. Känner mig hungrig. Tusan också, det kommer bli för svårt att klara av meditationen i slutet av passet. Jag ger upp, slår ihop datorn och går till köket och äter frukost. Inser sen, mätt i magen och aningen dåsig att jag nu skulle kunna göra en meditation. Min köksstol är faktiskt väldigt skön. Jag släcker lampan, tänder ett ljus. Och startar igång passet där jag avslutade. Jag blir så glad för det är min favoritmeditation, Brahmari. Där man andas in djupt och på varje utandning ljuder ett mmmmmmm. Den här meditationen tar mig direkt upp till Khumbu i Nepal, där munkarna i klostret sitter och hummande läser sina texter. Jag känner hur meditativt deras läsande är och hur välgörande vibrationerna i hummandet är. Jag längtar till Nepal och ser fram emot höstens resor till Nepal och framförallt resan med yoga och sång! Nu kan dagen börja! Bring it on!

Tjejer inspirerar i Nepal

Radha Tamang är en av de kvinnor som guidar våra resor i Nepal. Bland annat guidar hon vår populära tjejresa där vi både vandrar och gör en härlig flodtur. Radha slutar aldrig att överraska mig med sin energi och framåtanda. Och hon gör mig så stolt genom att ständigt inspirera och utbilda unga nepalesiska tjejer. Hon har blivit en imponerande förebild för många unga kvinnor med drömmar i Nepal.

Under åren är ni många som stöttat mina projekt för att bland annat hjälpa Radha och andra unga kvinnor i Nepal. Till en början var det för att de skulle kunna få lära sig att paddla, sedan för olika träningsläger och utbildningar, vidare för återbyggnad efter jordbävningen och nu för att klara sig genom Coronapandemin. Många av er har också hjälpt till genom att helt enkelt låta tjejerna guida er på en vandring eller paddlingstur. Det är så häftigt vad vi kan åstadkomma tillsammans! Tack!

En del av pengarna som vi samlat in under hösten har gått direkt till guidernas familjer för att de helt enkelt ska kunna köpa mat. Men Radha har också på eget initiativ gett sig ut för att upptäcka två nya vandringsleder i bergen! Och då har hon också passat på att lära unga tjejer allt hon kan om hur man guidar turister på en vandring.

Radha kommer från en liten by i Sindupalchowk – en fattig del av Nepal. När jag mötte henne 2008 kunde hon inte prata någon engelska, hon kunde inte simma eller paddla. Hon hade inte sett mycket alls av Nepal och ingenting av övriga världen. Men hon älskade vatten och var otroligt positiv och skojfrisk. Detta är viktiga förutsättningar för att kunna jobba som raftingguide och forspaddlare. Och det var precis det hon ville göra. – Jobba inom outdoor, få resa, se Nepal och världen och bli en självständig kvinna.

Efter den första forsturen, då jag såg hur mycket hon älskade vattnet och att vara ute i naturen, har hon lärt sig otroligt mycket mer än att bara simma och paddla. Hon har lärt sig canyoning och MTB-cykling, engelska och japanska. Hon har lärt sig organisera omfattande äventyr och underhålla turister på ett exemplariskt sätt. Kurser som hon gått innefattar första hjälpen, säkerhet och räddning både i fors och i berg. Och hon har samlat på sig massor av erfarenhet. Radha har jobbat som raftingguide både i Nepal, på Island, i Dubai och i Japan! Men det som gör mig gladast är att hon tar ut unga flickor från barnhem i Katmandu på rafting hemma i Sindupalchowk.

Nu hoppas jag verkligen att det kan bli några resor till Nepal till våren så att tjejerna får jobba igen. Jag behöver verkligen också lite att göra. Men jag får väl fortsätta att vandra runt i skogarna och de små bergen härikring Dala-Floda så länge och skriva blogginlägg. Det är inte så dumt det heller faktiskt. Och vem vet, kanske det blir snö här också någon gång så jag får ge mig ut på skidorna.

Läs gärna mer om Himalayan Adventure Girls

Läs mer om vår tjejresa i Nepal

Läs om att vandra i Nepal

Ut ur dimman och mörkret

Dimman låg tjockare än tjockast i Dala-Floda och jag undrade lite hur det skulle bli i skogen. Det är något väldigt magiskt med dimma, lite läskigt härlig och spännande. Och vackert såklart, men man ska hitta också. Så visade sig det otroliga med den här dagen vara att vi strax befann oss ovanför dimman eftersom vi gick uppåt. Så när de knappt kunde se varandra nere på byn, så fick jag och min vän Anne en ljus dag med sol och klarblå himmel.

Vi provade en ny vandringsled från Prästbuo upp till Risåsarna som ligger på 439,4 meter över havet. Det var förstås inte så mycket sol som nådde in till oss i skogen, men trädtopparna ovanför oss glittrade och här och var fick vi njuta av strålar som silade in mellan träden. Och ibland, när stigen gick över ett kalhygge kunde vi trösta oss med fullt solsken.

Bitvis var det svårt att följa stigen trots att det var noga uppmärkt av eldsjälar från Friluftsfrämjandet. Där stigen följde kanten av ett kalhygge låg granar titt som tätt välta rakt över stigen. De hade med nöd och näppe klarat livhanken från avverkningsmaskinerna. Ett litet tag hade de hoppfullt fått leva vidare i ljuset men sedan de förlorat skydd av, och rotkontakt med, sina grannar hade stormar snart blåst omkull dem. Det var bara att sucka, klättra över eller gå runt.

En riktigt lång promenad blev det. Vi fick en hel härlig dag av långsam lunk, frisk luft och goa samtal. Vi såg inte mycket till djurliv utöver en liten tofsmes och spåren av en räv. Hade vi varit tysta som möss hade förstås chansen varit godare, men vilket djur slår timmar av samtal med en god vän om livet, barnen, världen och planeten. Vi tog en ordentlig lunchpaus på ett nedfallet gammalt träd och åt en rykande het kikärtsgryta. Någon timme senare hittade vi en till liten solfläck där vi slog oss ner och åt lussebullar som Anne hade bakat.

När vi närmade oss Risåsa började det började skymma. Då tänkte vi att vi borde startat lite tidigare på dagen, men när vi kom upp till toppen av berget blev vi överväldigade och glada att vi kom upp precis då. Vi fick uppleva en alldeles magisk vy av en klar himmel som började färgas gulrosa, bergen långt långt borta och nedanför dem den tjocka tunga dimman.

Det här är något jag upplevt många gånger i Nepal där dimman ofta ligger tät i dalarna och jag befinner mig i bergen, men här, på gångavstånd från Dala-Floda….Jag hade ingen aning…Jag önskar jag kunde förklara hur det kändes att kula där uppe, ut i den oändliga tystnaden. Lite som att jag fick direktkontakt med moder jord som svarade mig med ekon… Det var sorgligt att behöva lämna berget och den fina fäboden i bil. Jag ville bara stanna där uppe. Men det var bara att ge sig av tillbaka ner till dimman och mörkret…   

Hur underbart den än är här så längtar jag förstås också till Nepal. Till bergen där och all grönska. Till de soliga och varma dagarna och nätterna i tält. Till vännerna och släkten, turerna på floden. Nästa höst är jag förhoppningsvis där och visar mina favoritställen med mina lokala favoritguider som tåligt väntar på oss nu…

Läs gärna om att vandra i Nepal och vår fina tjejresa på Far Away Adventures webb.

Att äta ute – tips på skogsmat

Nu har jag varit ute igen. I måndags när solen sken så underbart. Det blev en härlig lång promenad på tre timmar och lunch i skogen.

Jag fick nyligen ett nyhetsbrev med tips på mat att laga i skogen. Kul tänkte jag och kände mig genast inspirerad, men insåg snart att författaren till tipsen knappast tar sig längre än ut i trädgården för i de flesta av recepten behövde man en stekpanna eller helst en stor fin Muurikka som man ska sätta över en eld.

Inget fel med det i och för sig. Vi älskar att hänga i vår trädgård och där är ju roligt att laga mat. Speciellt eftersom vi också då har upphuggen ved tillgänglig. Och en vattenslang ifall elden skulle sprida sig. Sen blir det oftast grillad korv där för att det är enkelt och för att barnen älskar det. Men ganska ofta gör jag också en coleslaw med morötter och lite curry och chili i och så lägger vi vuxna det i tunnbröd tillsammans med korven, det blir underbara rullar!

Men om man ska promenera en lite längre bit eller åka skidor – då är mitt tips är att köpa en enkel mattermos, laga en härlig gryta hemma, och ta med dig i ryggsäcken. Vill du göra det enklare, köp en god färdig soppa och häll ner i en vanlig termos. Är det inte eldförbud så är det såklart också härligt att grilla ute i skogen. Och man kan faktiskt packa ner tillräckligt med ved i en ryggsäck för att få glöd till lite korvgrillning.

Jag glömmer aldrig när jag var på skolutflykt som barn på vintern och mamma hade packat ner makaroner och köttfärssås i en termos till mig. De andra barnen hade kalla mackor…Då var jag mer än nöjd. Och varm…

Varm gryta eller soppa är oslagbart när det är kallt ute. Och det känns så klart bäst i magen när den är vegetarisk. Det är så mycket skönare att promenera vidare på en kikärtsgryta eller linssoppa än på en korv med bröd.

Yoga-Lenas kikärtsgryta på mitt vis med kokt potatis i

Här är receptet på min favoritgryta som är otroligt smakrik. Har du varit på forspaddlingskurs i Dala-Floda i sommar eller på retreat på Yoga i Hagen på andra sidan älven så har du säkert ätit ”Yoga-Lenas kikärtsgryta”

4 portioner:

1 hackad gul lök

2 vitlöksklyftor

1 msk socker

2 tsk gurkmeja

1-2 tsk chiliflakes

2 msk rapsolja

1 burk kokosmjölk

1 tsk salt

1 lime, skal och saft

2 tomater i bitar

1 burk kokta kikärtor

140 g bladspenat

2 morötter, slantade

Såhär gör jag:

Jag steker lök, vitlök, socker, gurkmeja och chiliflakes i olja, 2-3 minuter. Sen rör jag ner morötterna och rör om. Efter det slår jag på kokosmjölk, salt och finrivet limeskal. Sen får det koka kraftigt i fem minuter. Sedan tillsätter jag tomater, kikärtor och spenat i omgångar. Slutligen pressar jag i lime och kokar någon minut. Ååååh det blir så gott!

Grytan åt jag först med quinoa, men nu jag brukar i stället röra ner lokal kokt potatis i stället så blir allt i en härlig varm gryta. Ibland har jag också haft i squash om jag haft i landet, eller fått av grannen som odlar mycket grönsaker. Grytan blir extra god när den serveras utomhus och med närodlade ekologiska grönsaker. Mina köper jag såklart från Wålstedts gård.

Mitt recept på en riktigt god , stark och mättade linssoppa hittar du här.

Funderar du förresten på att ge bort ett spritkök i julklapp? Fundera först över om den som ska få köket brukar övernatta i naturen  – för  egentligen är det ju då man behöver kunna laga lite varm mat och koka te eller kaffe. Så tänker jag i alla fall. För dagsutflykter vill man kanske inte släpa med både spritkök, sprit och mat och allt som behövs… Och skulle det nu vara så att du får ett spritkök, eller redan köpt ett – se till att ta dig ut och övernatta i naturen, det är ju oslagbart att sova i tält och vakna på morgonen och koka sig lite te eller kaffe på morgonen.

Det finns ju härliga platser man kan ta bilen till och då kan man ju packa med allt möjligt. Är du som jag, gift med en storätare och ska laga mat ute till hela familjen – då räcker inte ett vanligt spritkök till, skaffa i så fall ett lite rejälare gaskök med två plattor!

Tillbaks till i måndags, jag hade bråttom att komma ut så jag öppnade en burk gulaschsoppa och värmde i mikron och packade den i min mattermos. Mindre tid inne – mer tid ute!

Allt gott!

Måndagens lunchplats

Några fler bilder från måndagsutflykten:

• 

• 

• 

• 

Tips på läsning:

Ny Nepalresa som jag guidar hösten 2021: Resa med yoga och sång

Se massor av Nepalbilder och läs berättelser från resenärer sedan 2004: Inspiration

November – jag har underskattat dig!

Sedan tjugo år tillbaka har jag spenderat mina flesta novembermånader i Nepal där det är soligt, grönt och härligt. Jag har inga vidare bra minnen av november i Sverige – mest grått, trist, mörkt och kallt. Men nu får jag faktiskt lov att omvärdera dig kära november för jag har underskattat dig – bara jag kommer ut så är du fantastisk på ditt sätt.

Igår vandrade jag till en fäbod igen, i mitt lilla projekt att upptäcka alla fina leder i skogarna kring Dala-Floda under hösten. Den här gången gick jag tillsammans med min kulningslärare Agneta Stolpe. Vi vandrade längs leden från Dala-Floda Värdshus till Flobergets Fäbod vid Rundberget. Det var fyra-fem grader, en väldigt skön temperatur att gå i. Det var lugnt och skönt i skogen, och magiskt tyst på något vis. Inga surrande myggor och de få fågelljud vi hörde blev väldigt tydliga och vackra. En hackspetts hackande och en korps skorrande. Vi skapade egna ljud också förstås, utöver härliga surrande samtal. Vid vackra Storhälla fick vi lov att ”testa ljudet” som Agneta uttrycker det. Fuktig luft och vindstilla – perfekta förhållanden för kulning. Fantastiska ekon rullade runt Flosjön. Magi!

Vi pratade en hel del om hur det var på den tiden då man gick längs de här stigarna med sina djur, Agneta berättade att man aldrig buffrade djuren på torsdagar, för på torsdagar var det trollens dag att vandra, så då var det bäst att hålla sig borta. Den här vidskepligheten som finns med mycket i fäbodkulturen påminner mig om Nepal där man till exempel tror att det finns spöken längs flodstränderna. I vår familj ska man helst inte resa någonstans eller klippa håret på torsdagar, men detta har inget med troll att göra utan det är för att både jag och Amrit är födda på en torsdag.  Något som slår mig på promenaden är hur läskigt snabbt utvecklingen i vårt samhälle går. Det är inte ens 100 år sedan fäbodarna fortfarande levde, vidskeplighet var vardag och man kommunicerade genom att kula i skogarna.

Det är så skönt att hitta lugnet i skogen, bara sätta fot efter fot på den fina stigen och följa markeringarna. Stanna ibland och titta på en riktig papperskarta. Men vi fick faktiskt lov att använda mobilen för att vi kom lite fel vid ett tillfälle. Och visst är jag glad att jag har en mobiltelefon så att jag kunde fånga Agnetas underbara kulning både på ljud och bild uppe vid Fäboden.  Uppe vid fäboden kular Agneta en hälsning med budskapet att man inte behöver leta längre, för korna har kommit hem. Se ett filmklipp.

”Let icke, let icke, korna är hemma!”

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Tips på läsning på Far Away Adventures hemsida:

Läs om att Vandra i Nepal

Läs om våra skogsbad i Dala-Floda

Läs om de olika resorna man kan göra med vandring i Nepal