Vintermagi

I helgen höll jag och Lena Westin en väldigt fin yogaretreat tillsammans. Sju personer kom och bodde i fyra dagar på Yoga i Hagen-gården. Man kan kanske tycka att det är märkligt i Coronatider att genomföra detta, men det här var sju personer som verkligen behövde de här dagarna. De behövde tid, vila, lugn, omtanke, sällskap, bra mat, långsam yoga och att få vara i naturen. Det var enkelt att hålla avstånd i och med lugnet som genomsyrade hela retreaten. Också var vi ju ute mycket!

Varje dag börjar med ett långt yogapass, och sedan avnjuts frukost i tystnad. Lite senare är det dags att gå ut i skogen. Sen finns tid att vila, läsa en bok eller bada bastu. Så är det dags för ett långt yogapass till och sedan en härlig middag.

Det finns ingen som är bättre än Yoga i Hagen-Lena på att ordna så att människor har det bra. Hon håller lugna långsamma yogapass med fokus på att lyssna på sin kropp och sitt sinne. Hon uppmanar att känna in, göra det som känns bra just för stunden, just idag. Vi får ligga på dubbla mjuka ullmattor och det finns oändligt med kuddar i olika former och färger. Det är himmelskt att göra de långsamma rörelserna i den ljusa fina luftiga lokalen till vacker musik och Lenas vänliga röst.

Det finns alltid mycket tid, mellan yogapositioner, mellan passen och mellan tuggorna vid måltiderna. Och maten är verkligen fantastiskt. Vi får varierade oerhört smakrika vegetariska rätter. Den är nyttig med massor av grönt, men är inte kalorisnål. Det serveras efterrätter med grädde, fika med hembakta bullar och goda ostar. Allt för att alla ska må gott.

Första dagen guidade jag ett skogsbad i närheten. Det var kallt ute, minus tolv grader, strålande sol och som du kan tänka dig, otroligt vackert. Vi promenerade långsamt och lyssnade till knastret under fötterna. Vi kände noggrant på kylan mot kinderna och tog in den speciella känslan av att vara i en skog. Vi satt en liten stund, var och en, vid ett träd på ett fårskinn, för att i stillhet och ensamhet bara få vara, och landa i nuet.  

På vägen tillbaka bubblade och babblades det, och det kändes som om något hade släppt. En härlig glädje hade hittat ut. Efteråt samtalade vi en stund till en värmande kopp te och en chokladbit. Vi pratade om skogen, hur den mår och om hur träden och naturen i övrigt kan hjälpa oss att må bättre. Alla delade med sig lite av sin upplevelse som de haft där ute i vinterlandskapet. Det är så fint att lyssna.

Dagarna är långa… Långt långt senare samma dag badade några i älven, när det var femton minusgrader ute. Deras ögon lyste när de kom in och rösterna var ljusa och höga! Lycka!

Nästa dag guidade jag en promenad i skogen kring Vålbergets Fäbod. Även idag var det riktigt kallt och soligt och vi fick uppleva ett verkligt sagolandskap. Anekdoter om livet på Fäboden förr fick ge lite perspektiv. Vi fick pulsa i mjuk pudersnö och ducka under träd som tunga hängde ner över stigen. Vi åt en varm soppa, smörgås, och hembakta bullar vid Wålstedts lilla fäbostuga. Jag kulade lite också även om det inte riktigt hör vintern till. Rösten färdas inte så långt i den torra luften och snön dämpar ljudet. Men det fanns ju år då man fick buffra till buo redan när snön låg, om det var riktigt dåligt med mat åt djuren.

Vinterns vackra täcke över den vilande naturen den här helgen inspirerade till lugn och vila men också till glädje och lek. Allting kändes så självklart på något vis. Jag kände mig på så rätt plats, i rätt sammanhang. Känslorna sprakade ikapp med brasan i öppna spisen när vi sista dagen reflekterade tillsammans. Glädje, tacksamhet, magi!

Från och med nästa vecka ska jag börja hålla egna yogapass på Yoga i Hagen, så det kändes extra värdefullt för mig att få yoga så mycket med Lena de här dagarna. Och även jag fick ju vila och hämta in en massa kraft, glädje och inspiration!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Meditationsbliss

Som vanligt vaknar jag tidigt. Klockan är fem och tankarna är igång innan jag ens öppnat ögonen. Vad ska jag göra idag? Är det något jag ska oroa mig över? Har jag koll på allt? Jag suckar lite lagom snällt åt mig själv och klär på mig mjuka kläder. Tack vare yogalärarkursen jag gick under hösten har jag fått in en underbar rutin. Jag startar varje morgon med ett yogapass. Det bästa med att vara morgonpigg är att jag får vara ensam en bra stund innan dagen börjar. Snart sitter jag på en mjuk kudde på golvet och långsamma andetag lugnar mina ivriga tankar. Idag följer jag min yogalärare Görans pass som handlar om vibrationer. Oftast yogar jag själv och gör de övningar jag känner att jag behöver, men idag vill jag följa och lära mig mer. Jag slutar ögonen och lyssnar. Rörelserna är mjuka men också utmanande. Jag vrider, böjer och sträcker. Stående, liggande, sittande. Alla kroppsdelar får uppmärksamhet och kärlek. Muskler, leder och skelett blir starkare och smidigare. Liksom sinnet.

Men så mot slutet av passet har jag svårt att fokusera inåt. Tankarna drar iväg åt alla håll och jag märker hur jag slutar lyssna. Känner mig hungrig. Tusan också, det kommer bli för svårt att klara av meditationen i slutet av passet. Jag ger upp, slår ihop datorn och går till köket och äter frukost. Inser sen, mätt i magen och aningen dåsig att jag nu skulle kunna göra en meditation. Min köksstol är faktiskt väldigt skön. Jag släcker lampan, tänder ett ljus. Och startar igång passet där jag avslutade. Jag blir så glad för det är min favoritmeditation, Brahmari. Där man andas in djupt och på varje utandning ljuder ett mmmmmmm. Den här meditationen tar mig direkt upp till Khumbu i Nepal, där munkarna i klostret sitter och hummande läser sina texter. Jag känner hur meditativt deras läsande är och hur välgörande vibrationerna i hummandet är. Jag längtar till Nepal och ser fram emot höstens resor till Nepal och framförallt resan med yoga och sång! Nu kan dagen börja! Bring it on!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tjejer inspirerar i Nepal

Radha Tamang är en av de kvinnor som guidar våra resor i Nepal. Bland annat guidar hon vår populära tjejresa där vi både vandrar och gör en härlig flodtur. Radha slutar aldrig att överraska mig med sin energi och framåtanda. Och hon gör mig så stolt genom att ständigt inspirera och utbilda unga nepalesiska tjejer. Hon har blivit en imponerande förebild för många unga kvinnor med drömmar i Nepal.

Under åren är ni många som stöttat mina projekt för att bland annat hjälpa Radha och andra unga kvinnor i Nepal. Till en början var det för att de skulle kunna få lära sig att paddla, sedan för olika träningsläger och utbildningar, vidare för återbyggnad efter jordbävningen och nu för att klara sig genom Coronapandemin. Många av er har också hjälpt till genom att helt enkelt låta tjejerna guida er på en vandring eller paddlingstur. Det är så häftigt vad vi kan åstadkomma tillsammans! Tack!

En del av pengarna som vi samlat in under hösten har gått direkt till guidernas familjer för att de helt enkelt ska kunna köpa mat. Men Radha har också på eget initiativ gett sig ut för att upptäcka två nya vandringsleder i bergen! Och då har hon också passat på att lära unga tjejer allt hon kan om hur man guidar turister på en vandring.

Radha kommer från en liten by i Sindupalchowk – en fattig del av Nepal. När jag mötte henne 2008 kunde hon inte prata någon engelska, hon kunde inte simma eller paddla. Hon hade inte sett mycket alls av Nepal och ingenting av övriga världen. Men hon älskade vatten och var otroligt positiv och skojfrisk. Detta är viktiga förutsättningar för att kunna jobba som raftingguide och forspaddlare. Och det var precis det hon ville göra. – Jobba inom outdoor, få resa, se Nepal och världen och bli en självständig kvinna.

Efter den första forsturen, då jag såg hur mycket hon älskade vattnet och att vara ute i naturen, har hon lärt sig otroligt mycket mer än att bara simma och paddla. Hon har lärt sig canyoning och MTB-cykling, engelska och japanska. Hon har lärt sig organisera omfattande äventyr och underhålla turister på ett exemplariskt sätt. Kurser som hon gått innefattar första hjälpen, säkerhet och räddning både i fors och i berg. Och hon har samlat på sig massor av erfarenhet. Radha har jobbat som raftingguide både i Nepal, på Island, i Dubai och i Japan! Men det som gör mig gladast är att hon tar ut unga flickor från barnhem i Katmandu på rafting hemma i Sindupalchowk.

Nu hoppas jag verkligen att det kan bli några resor till Nepal till våren så att tjejerna får jobba igen. Jag behöver verkligen också lite att göra. Men jag får väl fortsätta att vandra runt i skogarna och de små bergen härikring Dala-Floda så länge och skriva blogginlägg. Det är inte så dumt det heller faktiskt. Och vem vet, kanske det blir snö här också någon gång så jag får ge mig ut på skidorna.

Läs gärna mer om Himalayan Adventure Girls

Läs mer om vår tjejresa i Nepal

Läs om att vandra i Nepal

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ut ur dimman och mörkret

Dimman låg tjockare än tjockast i Dala-Floda och jag undrade lite hur det skulle bli i skogen. Det är något väldigt magiskt med dimma, lite läskigt härlig och spännande. Och vackert såklart, men man ska hitta också. Så visade sig det otroliga med den här dagen vara att vi strax befann oss ovanför dimman eftersom vi gick uppåt. Så när de knappt kunde se varandra nere på byn, så fick jag och min vän Anne en ljus dag med sol och klarblå himmel.

Vi provade en ny vandringsled från Prästbuo upp till Risåsarna som ligger på 439,4 meter över havet. Det var förstås inte så mycket sol som nådde in till oss i skogen, men trädtopparna ovanför oss glittrade och här och var fick vi njuta av strålar som silade in mellan träden. Och ibland, när stigen gick över ett kalhygge kunde vi trösta oss med fullt solsken.

Bitvis var det svårt att följa stigen trots att det var noga uppmärkt av eldsjälar från Friluftsfrämjandet. Där stigen följde kanten av ett kalhygge låg granar titt som tätt välta rakt över stigen. De hade med nöd och näppe klarat livhanken från avverkningsmaskinerna. Ett litet tag hade de hoppfullt fått leva vidare i ljuset men sedan de förlorat skydd av, och rotkontakt med, sina grannar hade stormar snart blåst omkull dem. Det var bara att sucka, klättra över eller gå runt.

En riktigt lång promenad blev det. Vi fick en hel härlig dag av långsam lunk, frisk luft och goa samtal. Vi såg inte mycket till djurliv utöver en liten tofsmes och spåren av en räv. Hade vi varit tysta som möss hade förstås chansen varit godare, men vilket djur slår timmar av samtal med en god vän om livet, barnen, världen och planeten. Vi tog en ordentlig lunchpaus på ett nedfallet gammalt träd och åt en rykande het kikärtsgryta. Någon timme senare hittade vi en till liten solfläck där vi slog oss ner och åt lussebullar som Anne hade bakat.

När vi närmade oss Risåsa började det började skymma. Då tänkte vi att vi borde startat lite tidigare på dagen, men när vi kom upp till toppen av berget blev vi överväldigade och glada att vi kom upp precis då. Vi fick uppleva en alldeles magisk vy av en klar himmel som började färgas gulrosa, bergen långt långt borta och nedanför dem den tjocka tunga dimman.

Det här är något jag upplevt många gånger i Nepal där dimman ofta ligger tät i dalarna och jag befinner mig i bergen, men här, på gångavstånd från Dala-Floda….Jag hade ingen aning…Jag önskar jag kunde förklara hur det kändes att kula där uppe, ut i den oändliga tystnaden. Lite som att jag fick direktkontakt med moder jord som svarade mig med ekon… Det var sorgligt att behöva lämna berget och den fina fäboden i bil. Jag ville bara stanna där uppe. Men det var bara att ge sig av tillbaka ner till dimman och mörkret…   

Hur underbart den än är här så längtar jag förstås också till Nepal. Till bergen där och all grönska. Till de soliga och varma dagarna och nätterna i tält. Till vännerna och släkten, turerna på floden. Nästa höst är jag förhoppningsvis där och visar mina favoritställen med mina lokala favoritguider som tåligt väntar på oss nu…

Läs gärna om att vandra i Nepal och vår fina tjejresaFar Away Adventures webb.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att äta ute – tips på skogsmat

Nu har jag varit ute igen. I måndags när solen sken så underbart. Det blev en härlig lång promenad på tre timmar och lunch i skogen.

Jag fick nyligen ett nyhetsbrev med tips på mat att laga i skogen. Kul tänkte jag och kände mig genast inspirerad, men insåg snart att författaren till tipsen knappast tar sig längre än ut i trädgården för i de flesta av recepten behövde man en stekpanna eller helst en stor fin Muurikka som man ska sätta över en eld.

Inget fel med det i och för sig. Vi älskar att hänga i vår trädgård och där är ju roligt att laga mat. Speciellt eftersom vi också då har upphuggen ved tillgänglig. Och en vattenslang ifall elden skulle sprida sig. Sen blir det oftast grillad korv där för att det är enkelt och för att barnen älskar det. Men ganska ofta gör jag också en coleslaw med morötter och lite curry och chili i och så lägger vi vuxna det i tunnbröd tillsammans med korven, det blir underbara rullar!

Men om man ska promenera en lite längre bit eller åka skidor – då är mitt tips är att köpa en enkel mattermos, laga en härlig gryta hemma, och ta med dig i ryggsäcken. Vill du göra det enklare, köp en god färdig soppa och häll ner i en vanlig termos. Är det inte eldförbud så är det såklart också härligt att grilla ute i skogen. Och man kan faktiskt packa ner tillräckligt med ved i en ryggsäck för att få glöd till lite korvgrillning.

Jag glömmer aldrig när jag var på skolutflykt som barn på vintern och mamma hade packat ner makaroner och köttfärssås i en termos till mig. De andra barnen hade kalla mackor…Då var jag mer än nöjd. Och varm…

Varm gryta eller soppa är oslagbart när det är kallt ute. Och det känns så klart bäst i magen när den är vegetarisk. Det är så mycket skönare att promenera vidare på en kikärtsgryta eller linssoppa än på en korv med bröd.

Yoga-Lenas kikärtsgryta på mitt vis med kokt potatis i

Här är receptet på min favoritgryta som är otroligt smakrik. Har du varit på forspaddlingskurs i Dala-Floda i sommar eller på retreat på Yoga i Hagen på andra sidan älven så har du säkert ätit ”Yoga-Lenas kikärtsgryta”

4 portioner:

1 hackad gul lök

2 vitlöksklyftor

1 msk socker

2 tsk gurkmeja

1-2 tsk chiliflakes

2 msk rapsolja

1 burk kokosmjölk

1 tsk salt

1 lime, skal och saft

2 tomater i bitar

1 burk kokta kikärtor

140 g bladspenat

2 morötter, slantade

Såhär gör jag:

Jag steker lök, vitlök, socker, gurkmeja och chiliflakes i olja, 2-3 minuter. Sen rör jag ner morötterna och rör om. Efter det slår jag på kokosmjölk, salt och finrivet limeskal. Sen får det koka kraftigt i fem minuter. Sedan tillsätter jag tomater, kikärtor och spenat i omgångar. Slutligen pressar jag i lime och kokar någon minut. Ååååh det blir så gott!

Grytan åt jag först med quinoa, men nu jag brukar i stället röra ner lokal kokt potatis i stället så blir allt i en härlig varm gryta. Ibland har jag också haft i squash om jag haft i landet, eller fått av grannen som odlar mycket grönsaker. Grytan blir extra god när den serveras utomhus och med närodlade ekologiska grönsaker. Mina köper jag såklart från Wålstedts gård.

Mitt recept på en riktigt god , stark och mättade linssoppa hittar du här.

Funderar du förresten på att ge bort ett spritkök i julklapp? Fundera först över om den som ska få köket brukar övernatta i naturen  – för  egentligen är det ju då man behöver kunna laga lite varm mat och koka te eller kaffe. Så tänker jag i alla fall. För dagsutflykter vill man kanske inte släpa med både spritkök, sprit och mat och allt som behövs… Och skulle det nu vara så att du får ett spritkök, eller redan köpt ett – se till att ta dig ut och övernatta i naturen, det är ju oslagbart att sova i tält och vakna på morgonen och koka sig lite te eller kaffe på morgonen.

Det finns ju härliga platser man kan ta bilen till och då kan man ju packa med allt möjligt. Är du som jag, gift med en storätare och ska laga mat ute till hela familjen – då räcker inte ett vanligt spritkök till, skaffa i så fall ett lite rejälare gaskök med två plattor!

Tillbaks till i måndags, jag hade bråttom att komma ut så jag öppnade en burk gulaschsoppa och värmde i mikron och packade den i min mattermos. Mindre tid inne – mer tid ute!

Allt gott!

Måndagens lunchplats

Några fler bilder från måndagsutflykten:

Tips på läsning:

Ny Nepalresa som jag guidar hösten 2021: Resa med yoga och sång

Se massor av Nepalbilder och läs berättelser från resenärer sedan 2004: Inspiration

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

November – jag har underskattat dig!

Sedan tjugo år tillbaka har jag spenderat mina flesta novembermånader i Nepal där det är soligt, grönt och härligt. Jag har inga vidare bra minnen av november i Sverige – mest grått, trist, mörkt och kallt. Men nu får jag faktiskt lov att omvärdera dig kära november för jag har underskattat dig – bara jag kommer ut så är du fantastisk på ditt sätt.

Igår vandrade jag till en fäbod igen, i mitt lilla projekt att upptäcka alla fina leder i skogarna kring Dala-Floda under hösten. Den här gången gick jag tillsammans med min kulningslärare Agneta Stolpe. Vi vandrade längs leden från Dala-Floda Värdshus till Flobergets Fäbod vid Rundberget. Det var fyra-fem grader, en väldigt skön temperatur att gå i. Det var lugnt och skönt i skogen, och magiskt tyst på något vis. Inga surrande myggor och de få fågelljud vi hörde blev väldigt tydliga och vackra. En hackspetts hackande och en korps skorrande. Vi skapade egna ljud också förstås, utöver härliga surrande samtal. Vid vackra Storhälla fick vi lov att ”testa ljudet” som Agneta uttrycker det. Fuktig luft och vindstilla – perfekta förhållanden för kulning. Fantastiska ekon rullade runt Flosjön. Magi!

Vi pratade en hel del om hur det var på den tiden då man gick längs de här stigarna med sina djur, Agneta berättade att man aldrig buffrade djuren på torsdagar, för på torsdagar var det trollens dag att vandra, så då var det bäst att hålla sig borta. Den här vidskepligheten som finns med mycket i fäbodkulturen påminner mig om Nepal där man till exempel tror att det finns spöken längs flodstränderna. I vår familj ska man helst inte resa någonstans eller klippa håret på torsdagar, men detta har inget med troll att göra utan det är för att både jag och Amrit är födda på en torsdag.  Något som slår mig på promenaden är hur läskigt snabbt utvecklingen i vårt samhälle går. Det är inte ens 100 år sedan fäbodarna fortfarande levde, vidskeplighet var vardag och man kommunicerade genom att kula i skogarna.

Det är så skönt att hitta lugnet i skogen, bara sätta fot efter fot på den fina stigen och följa markeringarna. Stanna ibland och titta på en riktig papperskarta. Men vi fick faktiskt lov att använda mobilen för att vi kom lite fel vid ett tillfälle. Och visst är jag glad att jag har en mobiltelefon så att jag kunde fånga Agnetas underbara kulning både på ljud och bild uppe vid Fäboden.  Uppe vid fäboden kular Agneta en hälsning med budskapet att man inte behöver leta längre, för korna har kommit hem. Se ett filmklipp.

”Let icke, let icke, korna är hemma!”

Tips på läsning på Far Away Adventures hemsida:

Läs om att Vandra i Nepal

Läs om våra skogsbad i Dala-Floda

Läs om de olika resorna man kan göra med vandring i Nepal

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

I stället för Nepal

Det är verkligen sorgligt att vi inte kommer iväg till Nepal i höst. Det är tråkigt för barnen, tråkigt för deras far-föräldrar. Tråkigt för min man som längtar hem. Det är tråkigt för alla våra gäster som sett fram emot en resa med Far Away Adventures som de drömt om sedan länge! Och det är tråkigt för alla guider och hela Nepal att turismen uteblir.

Men jag kanske skriver mer om vad som händer i Nepal en annan dag. Nu vill jag berätta om en underbar dag i skogen utanför Dala-Floda. Eftersom jag bestämt mig för att inte kasta bort den här hösten ska jag passa på att göra sådant som jag inte annars kan göra en vanlig busy busy-höst! Jag ska hålla skogsbad och online-föreläsningar. Jag ska fortsätta att utbilda mig inom yoga och lära mig att kula. Men jag ska också utforska stigar och leder kring Dala-Floda och det tillsammans med vänner. Dels för att jag bara måste ut! Men även för att jag vill hitta bra leder och vackra spännande platser så att jag ska kunna guida vandringar häromkring i framtiden.

fääbodvandring i Dala-Floda

Denna vandring till fäboden Risåsa den 23 oktober blev helt fantastisk. Det hade snöat på natten och på morgonen när vi gav oss av sken solen och färgerna var magiska. Grönt gräs som sticker fram under ett tunt täcke av vit snö, fortfarande på träden en del gula löv och så den blå himlen.

fäbodvandring i Dalarna

Jag hade sällskap med min vän Karin Zetterqvist. Det kändes speciellt att gå till en fäbod med Karin som var på fäbodar på riktigt när hon var liten och vallade kor. Karin hade en koskälla fäst på sin ryggsäck som hon ofta har när hon går ensam i skogen och det gjorde vandringen extra stämningsfull. Vi gick i lugnt tempo och pratade mycket. Ibland var skogen torr och fin, ibland täckt av snö och ibland var den som en rinnande bäck!

Vid ett tillfälle hörde vi en korp och såg den snart glida sakta runt högt ovanför träden. Jag kom att tänka på björn som ju ofta följs av korpar. Förr i tiden när man var mer vidskeplig ville man inte nämna björnen vid namn för då kunde man locka den till sig. I stället kunde man till exempel kalla den för tolv man. Man brukade också sjunga i skogen, precis som man fortfarande gör i Nepal, för att låta djuren veta att man är där. Jag kom igång med en fin gammal visa som jag lärde mig på min kulningskurs nyligen:

”När jag var liten och skulle gå vall, då ville jag gunga så gärna, då satte jag mig på en gungetall och tappa bort min skällko, skällkoa locka jag, skällkoa svara mig, långt bort i skogen…”

visa från fäbod

fäbodvandring i Dala-Floda, skog

Vi gick också förbi en fin liten kolarkoja där vi skrev våra namn i en gästbok med kol och genom en riktigt gammal skog där vi såg rester av en riktigt gammal stengrund. Slutligen, efter fem timmars vandring, kom vi upp till Risåsa och en underbar vy. Vi satte oss vid en stuga och njöt av utsikten och våra sista smörgåsar. Sedan kulade jag en stund och vi förundrades över ett magiskt och nästan overkligt eko. Hit vill jag gå igen, men då skulle jag vilja sova kvar på något vis och gå vidare nästa dag. Men den här gången fick vi hämtning med bil och sen var det dags att hämta barnen på fritids.

Det här var något annat än mina vanliga äventyrsresor och vandringen till Everest Base Camp som jag förr brukade göra varje höst, men det var verkligen en alldeles underbar dag och när jag fick se bilderna när jag kom hem blev jag ännu gladare. Ser fram emot fler liknande äventyr och emot nästa skogsbad. Den 7 november kombinerar jag ett skogsbad med lunch och yoga på Yoga i Hagen-gården.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Så blev det en fantastisk sommar ändå, med många härliga möten

I början av juni kändes det lite hopplöst inför sommarens aktiviteter. Sen kom explosionen, plötsligt skulle det ut och hemestras och alla (kändes det som) ville komma till Dala-Floda! Vi har fått möta så många härliga människor. Det har varit mer tydligt än någonsin hur viktigt det är att få träffa andra människor (och djur).

I juli hade vi forspaddlingskurser nästan varje dag. Amrit och jag har turats om att jobba och ta hand om barnen som fick vara lediga hela sommarlovet. Det har lagats mängder med mat och jag har bakat bröd för att få till trevliga måltider för alla gäster och förstås för in att få in några extra slantar.

Yogafestivalen blev av och det kändes extra härligt i år att hålla skogsbad och yogapass utomhus. Skogsbaden berör alltid. Det är spännande att höra om deltagarnas relation till skog och träd. Så viktig skogen är för oss!

Många har kommit på mina SUP-yogapass på sommarens torsdagskvällar. Det har framförallt varit kvinnor runtikring Dalarna som velat prova på den härliga upplevelsen på en paddelbräda ute på en sjö. Och det har varit underbart roligt. Och välgörande även för mig. På yogafestivalen hade vi några riktigt magiska SUP-yogapass klockan 7 på morgonen på älven.

Även i augusti har det varit fullt upp! Extra roligt har varit att guida två tjejgäng. Den första var en tvådagars forspaddlingskurs för tjejer. De flesta var helt nybörjare och några hade paddlat forskajak med oss innan. Jag brukar ha hjälp av en av tjejerna i Himalayan Adventure Girls den här helgen, men det gick ju inte i år, men i stället kunde Frida Benedikt vara med som instruktör vilket var extra roligt eftersom hon ju också varit mycket i Nepal, så det blev lite Nepaltema ändå. Amrit lagade en nepalesisk middag till oss och jag berättade om Nepal, Himalayan Adventure Girls och vår tjejresa.

På kursen började vi, som vi alltid gör, med att bada, vi måste ju testa att välta så vi sen vet att vi tar oss ur ifall vi välter i forsen! Sen paddlar vi sakta på strömt vatten för att lära känna kajaken och hur den beter sig när strömmen drar en hit och dit och vänder kajaken i olika riktningar. Först när alla lärt sig hantera den korta lättvända farkosten, fått kontroll på lutningar, bakvatten och traverseringar, börjar vi paddla i forsen.

Dag två gjorde vi som på alla våra tvådagarskurser den fina turen i Nås. Här finns en underbar liten bit av Västerdalälven med flera små forsar av olika karaktär perfekta för nybörjare. Alla var såklart mer eller mindre nervösa i början men vi lekte oss fram fors efter fors och snart paddlade alla med leenden på läpparna och glädjetjut ljöd över älven.

Nu i helgen hade jag ett annat tjejgäng med ett annat upplägg. Det var en Friendcation-resa med Louise Johannesson i spetsen. De bodde en natt på Dala-Värdshus och en natt på Yoga i Hagen-gården. Jag tog med dem både på SUP-yoga, forspaddling och skogsbad. Även detta var ett väldigt härligt glatt och positivt tjejgäng som var ute efter att umgås och prova på nya saker. Det var verkligen lyckat att blanda den adrenalinfyllda forspaddlingen med det lugna och SUP-yogapasset och skogsbadet. Det var tydligt att de behövde lite tid för lugn och ro, att hitta in i här och nu och in i sig själva. Ett äventyr långt borta från den hektiska vardagen. Läs mer på Louise Johanessons blogg.

Jag är ganska trött just nu, det måste jag medge, och säsongen är inte slut än på ett tag. Men jag fortsätter så gärna. Det är fantastiskt att möta alla dessa människor som kommer hit och söker både äventyr och lugn och ro. Och det känns väldigt meningsfullt att ta med människor ut i naturen och bort från vardagen. Speciellt nu när vi verkligen behöver glömma den eländiga pandemin för en stund.  

Nu till helgen har vi några platser kvar på helg med skogsbad, SUP-tur och yoga! Välkommen att höra av dig och få ett sista minuten-pris! Jag ser själv sååå mycket fram emot yogan med Lena Westin i hennes härliga yogasal.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

TANKAR OM TV4-EXPEDITIONEN

Jag har nu sett alla avsnitt på Tv4 Play om expeditionen till Lobuje i Nepal. Med massor av mycket blandade känslor. Men det har mest varit ångestfyllt.

Under sju år guidade jag vår vandring till Everest Base Camp varje höst. Jag saknar det här underbara området. Det galet spektakulära landskapet, de höga hängbroarna, ljudet av stenknackning i Namche, jakarna, alla härliga kvällar på lodgerna med kortspel och trevliga samtal med gäster och guider, bärare och vandrare från olika länder. Jag saknar att vakna på morgonen och se den skinande snön på Ama Dablam, världens kanske vackraste berg. Jag saknar känslan av att få peka ut Mt Everest och förmedla den väldigt speciella upplevelsen av att vandra här uppe. Jag saknar klostret i Tyangboche, rhododendronskogarna, bergsgetterna, fasanerna och barnen med smutsprickiga kinder.

Med min första grupp i närheten av Everest Base Camp. Everest i bakgrunden

Jag saknar att ta hand om människorna som är lite oroliga och trötta och att svara så gott jag kan på deras frågor. Jag saknar att peppa folk i uppförsbackarna och sjunga med Sherporna i nedförsbackarna.

Däremot saknar jag inte oron på natten att någon ska bli sjuk och jag saknar inte huvudvärken, som kommer till mig på 4000 meter, som gör så att jag nästan inte kan höra vad människor säger. Men som tur är går den alltid över ganska snabbt. Och det är sällan någon i våra grupper blir sjuka och får vända om.

Vi har alltid haft gott om tid till acklimatisering. Vi brukar få med hela gruppen till Everest Base Camp och upp på Kala Pathar  – den lilla steniga kullen bland giganter och där brukar vi glädjas åt den fina vyn av världens högsta berg tillsammans. Everest är verkligen inte det vackraste av berg, men det är något magiskt med att sitta där uppe och känna att man är så nära det allra högsta berget och att man har nått sitt mål, efter nio dagars vandring.

Med en grupp på väg till Everest Base Camp 2010. I fjärran syns Everest, Lhotse och vackra Ama Dablam.

År 2005 fortsatte jag också upp med en grupp på toppen av Island Peak 6189 meter. Det var Far Away Adventures första av många bergsbestigningar. Island Peak liknar Lobuje. Lite högre, men lite säkrare. Jag trodde att jag hade sett bergsvyer i Nepal, men där uppe, det var något helt annat, och känslan att klättra med riktig isyxa, stegjärn och rep, det var oslagbart. Otroligt jobbigt, men oslagbart. Innan klättringen gjorde vi en två dagars kurs på en glaciär där vi tränade isklättring, self arrest, sprickräddning och allt man behöver kunna. Det fanns en klar fördel att göra denna träning tillsammans med de Sherpor man sen ska klättra med, så att man känner varandras färdigheter och har bra kommunikation. Under träningsdagarna kunde vi också träna på att sätta upp tält och på att klä oss rätt och acklimatisera oss ytterligare.

Här har jag några meter kvar upp till toppen av Island Peak 6189 m.

Jag rekommenderar verkligen alla att göra en sådan här bergsbestigning. Men träna först och förbered dig mentalt på att det kommer att bli tufft. Träna din styrka och kondition. Och att sitta på huk. Gör det med rätt människor, med gott om tid i programmet.

Nu till tv4-expeditionen.

Att slita utan att njuta för att nå sitt mål, det kanske är det som definierar en äventyrare?  Och det kanske någon kan tycka är beundransvärt, men nu är ju det här en grupp vanliga människor som verkligen är värda att få en underbar upplevelse vare sig de når målet eller ej. De drömde alla om att nå toppen och tappar lusten innan de ens är i närheten. Bara två kommer upp. På något som de kallar topp…Sorgligt tycker jag.

De fick uppenbart inte nog med tid för acklimatisering eller för att kunna vandra i lagom tempo. De stressar upp mot berget. Någon ligger och sover med syrgas, de sliter och mår dåligt, kämpar hela tiden och får inte den möjlighet att njuta av sina dagar i Himalaya som de är värda. Kanske var det planerat så för att det skulle bli spännande tv, men jag ser alltför ofta människor i bergen som har för bråttom…

Det finns en liten poäng med att sova i tält hela vägen till berget, men den är verkligen liten. Det var någon som sa ungefär att ”Det är psykologiskt väldigt knäppt att sova i tält precis utanför en lodge” Ja, det var ett märkligt upplägg enligt mig. För vana äventyrare är det säkert bättre att få sova i tält, men alla människor älskar inte att göra det, och är man ovan så är det bättre att sova i en säng i ett enkelt tehus även om det inte är så varmt där heller. God sömn är förstås otroligt viktigt för att orka hela vägen. Det upprörde mig mycket också att expeditionsledaren till en början inte var villig att svara på frågor. Vet man inte vad som komma skall så är det klart att man blir nervös, får svårt att känna tillit och kanske till och med sover dåligt av den anledningen. Och Sherpor finns verkligen där FÖR att hjälpa till att sätta upp tält om vädret blir dåligt, det är ingenting konstigt med det.

En av många vyer i ett oslagbart vackert och lugnt landskap som man ska njuta av

Tråkigast av allt är att Little Jinder fick ge upp så tidigt. Med en vettig, helt vanlig acklimatiseringsdag eller två hade hon säkert fixat det hela och nått ”toppen”. Det var slutligen lite antiklimax att man inte fick se hur det gick för dem som kom upp att komma ner från berget, för det hade ju varit väldigt intressant. Men i och för sig hade det antagligen varit ännu mer deprimerande.

En liten del av Tv4-teamet på toppen… som inte riktigt ser ut som en topp…?

En av våra resenärer, Sophie Nisser, som i höstas vandrade till Annapurna Base Camp (4130 m) skrev såhär efteråt: ”Det största var inte att nå målet utan alla upplevelser som resan gett” Det är precis detta våra resor handlar om och det är väl därför jag har fått lida mig igenom den här serien. Det var inte roligt att se på detta.

Nuförtiden, eftersom jag inte vill åka ifrån mina barn så länge, guidar våra underbara nepalesiska guider våra vandringsresor utan mig och det är såklart att de gör det lika bra, de som kan sitt land, sina berg, säkerheten. Och just det där att lära känna någon från en så annorlunda kultur, det är något speciellt och blir ofta en stor del av upplevelsen. Sen är det såklart aldrig en barnlek att vandra i Nepal, men vårt mål på varje resa är att varje resenär ska njuta av varje dag. Och det kan jag lova att nepaleser är bra på.

Bild från en av våra senaste expeditioner till Island Peak.

Läs gärna om vår resa med bestigning av Island Peak

Läs gärna om våra härliga vandringsresor i Nepal:

Mohare Danda – 6 dagars vandring i ett område där få turister vandrar.

Everest Base Camp – 14 dagar i Everestbergen

Annapurna Base Camp – 11 dagar i Annapurnabergen

Läs mer om att resa till Nepal

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

ELEFANTER SKA VARA VILDA!

När vi var i Chitwans nationalpark på vår rundresa i Nepal nyligen fick Lilja och Liam träffa elefanten Anjali, en 40 år gammal hona som tillhör den djungellodge där vi brukar bo. Barnen visste att man kan rida på elefanter men också att jag inte tillåter det. När våra gäster var ute på promenad i djungeln tjatade de ändå om att få göra en tur på Anjali. Jag sa nej och personalen tyckte synd om dem och föreslog att de kunde vara med och bada elefanten i stället. Det tyckte jag lät ok. Att vara med och ta hand om elefanten blir bra och lärorikt.

Snart strejkar hungriga Anjali

Bäcken var alldeles i närheten och jag lät barnen rida den korta sträckan. Anjali hade ju i alla fall fått en ledig dag och skulle få bada i stället för att bära runt på fyra tunga vuxna turister i djungeln i hettan. Men det var som att Anjali visste att hon skulle vara ledig. Hon vägrade gå till bäcken på kommando, i stället gick hon rätt in i djungeln och satte igång att äta. Mahouten blev nervös. Han ropade och uppmanade henne att gå tillbaka till stigen, men hon lyssnade inte. Och högt där uppe satt barnen på elefanthonans nacke och väntade. ”Hon vill visst inte bada! ropade jag till dem, hon är hungrig!”

I säkert tio minuter stod hon där och åt. Barnen väntade tålmodigt när hon slet ner stora grenar från träd och mumsade i sig. Ja de hade ju inget val, det var bara att hålla i sig och vänta. Jag tänkte på att elefanter äter minst 100 kg mat om dagen. Men de dricker också 200 liter på en dag och kanske var det törsten som till slut fick henne att komma tillbaka till stigen och gå ner till bäcken. Jag beundrade både barnens och Mahoutens tålamod. Han visste säkert att jag var en sån där ”elefantkramare” så han vågade väl inte ta fram någon vass krok eller slå på elefanten med sin pinne. ”Går det bra där uppe?” undrade jag. Jodå, barnen var ok men de var väldigt fundersamma på väg ner mot bäcken…

För många år sedan tyckte jag att det var fantastiskt att få rida på en elefant i djungeln i Nepal. Jag gick på felaktiga argument som till exempel att ”elefanterna som får jobba med turister har det bättre än de som arbetar i skogen” och att ”inga vilda elefanter tämjs i Nepal för att arbeta inom turismen”. Jag undrade över varför man skulle tycka mer synd om elefanter än om hästar. Men så såg jag med egna ögon hur illa elefanter behandlades. Jag såg Mahouter köra in vassa krokar i huvudet på elefanter som inte inte löd och hur elefanter stod bundna med kedjor, ensamma. Dessutom reagerade jag på hur man drev elefanter alltför nära noshörningar och deras ungar och störde dem.

Genom World Animal Protection har jag fått lära mig om hur elefantungar, också i Nepal, tas från sin mamma när de är små och tränas med brutala metoder för att brytas ner – det vanligaste är att de kedjas fast i små burar och blir slagna. Detta för att göra dem undergivna nog att acceptera att människor rider på dem. Den brutala träningen skadar elefanterna för livet.

Vilda elefanter som jag fotograferat i Sri Lanka

I samarbete med World Animal Protection har Far Away Adventures tagit ställning mot användning av vilda djur i underhållningsbranschen. Vi har vi förbundit oss att skydda vilda djur genom att avstå från att sälja, erbjuda och marknadsföra aktiviteter där vilda djur far illa. Vi vill stoppa djurplågeriet för vilda djur och i stället erbjuda ansvarsfulla och djurvänliga alternativ till våra kunder samt sprida information om elefanternas situation.

Läs mer om World Animal Protections arbete för djuren och om djurvänlig turism här.

Tips på en om dokumentären ”Älskade elefant” som handlar om elefanten Noi Na som räddats från fångenskap i Thailand: https://urplay.se/program/210657-alskade-elefant

Just nu kan du skriva på ett upprop för att uppmana Rajasthans regering ( i Indien) att stoppa djurplågeriet där: https://www.worldanimalprotection.se/inget-majestatiskt-elefantridning

Läs mer om resor till Nepal där du kan besöka den vackra nationalparken Chitwan där man kan se noshörningar och många andra djur och fåglar utan att rida på elefanter.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar