Månen har fått konkurrens – och jag guidar mörkerpromenad

Häromkvällen guidade jag en långsam mörkerpromenad på en yogaretreat i Hagen i Dala-Floda. Jag började med att läsa en dikt jag skrivit i skimret av ett stearinljus:

Efter skymningen

Mörker. Låt mig bli omfamnad av dig. Låt mig sjunka in i tryggheten under din osynlighetsmantel. Låt mig vila mina trötta ögon i din mjuka rymd. Låt mig smälta in i det lugn som du skapar. Stoppa om mig, så där mjukt och långsamt. 

Tack för att du påminner mig om när det är dags att sakta ner. Till kvällen, till hösten, vintern.

När du lämnar plats för gryningen i morgon och varsamt släpper taget om mig, då ska jag känna tacksamhet, då ska jag njuta mer än någonsin av ljuset, men jag ska se fram emot skymningen, och jag ska aldrig mera vara rädd för dig. 

För mig är skymning och mörker kopplat till långsamhet. Precis som när jag skogsbadar på vintern och låter den vilande naturen inspirera mig till att sakta ner, så kan jag också låta mörkret göra detsamma, och det var min utgångspunkt. Så vi började med en stunds avslappning inne i Lenas yogasal, bara upplyst av några få stearinljus.

Vi gjorde en gående meditation inne i salen, där vi lät vårt andetag bli rytmen för våra steg. Vi saktade ner så mycket att vi för varje långsam inandning lyfte på en fot, och varje långsam utandning satte ner en fot.

Så var det dags att gå ut, och jag uppmanade alla att klä på sig långsamt och bara vara kvar i tystnaden. När vi började gå kändes allt artificiellt ljus omkring oss väldigt starkt. Fastän det bara var ljus från enstaka fönster och slingor i träd. En enda lyktstolpe, som bländade oss. Det var skönt sen, när allt det starka ljuset var bakom oss och vi började gå mot skogen. I början såg skogen väldigt mörk ut framför oss, där vi långsamt pulsade genom snön. Men det blev så sakteliga mer och mer tydligt att det egentligen inte var så mörkt, inte ens inne i skogen.

Vår skogspromenad var vacker. Tjock snö hängde på granarna, och det var skönt att vila ögonen i det de dova gråskalorna. Långsamt lämnade tapparna på våra näthinnor över till stavarna. Långsamheten och tystnaden fick ta plats.  Men vad var det som lyste upp skogen? Som gjorde att vi faktiskt kunde se vart vi satte fötterna. Jo himlaglim!

Himlaglim är ett vackert ord. Ett kanske lite för vackert ord, för luftföroreningar som vilar i luften över samhällen, stora som små, och som förstärks och lyser upp när det är molnigt som det var den här kvällen, och ännu mer förstås när det är snö. I slutet av vår promenad var det några av mina deltagare som slängde sig ner i snön och gjorde snöänglar och sen låg de bara kvar där, och såg upp mot himlen och trädens kronor. Den där känslan av att ligga i mjuk snö. Då önskade jag att det varit en klar kväll så de fått se upp mot en spektakulär stjärnhimmel.

I stället fick vi oss en tankeställare när vi såg upp på den märkligt ljusa himlen.

Tyvärr är det så att natthimlen världen över blir ljusare och ljusare. Energislöseri är ett ord jag kommer att tänka på. Men det artificiella ljuset i vårt samhälle krånglar också med vår inre klocka och med våra hormoner.  Och det ställer också till det för djurvärlden. Nattfjärilar, igelkottar, sköldpaddor och fladdermöss är några exempel på djur som drabbas hårt av människans ljusföroreningar.

Problemet med att så många arter av insekter håller på att dö ut världen över, har forskare upptäckt, har delvis att göra med ljusföroreningarna. Visste du förresten att både nattfjärilar och fladdermöss är viktiga pollinerare?

Lilla Kålfly kryper ur sin puppa en tidig sommarnatt. Hon har blivit en fjäril. Det första hon gör är att rikta sina antenner framåt och börjar flaxa med sina vingar, redan väl medveten om att det är just så hon kan sprida sin doft. En hanne, inte långt därifrån, uppfattar doften och ger sig ut i mörkret för att söka upp sin brud. När de möts nuddar hanen med sina antenner mot hennes kropp för att känna att han kommit rätt. Sedan återupptar han sitt hastiga vingflaxande och parningen inleds. De tillbringar natten ihop, honans ena vinge runt hannens kropp varpå hon ger sig av för att lägga de befruktade äggen. När hennes avkomma tar sig ur sin puppa, nu i skenet av en nyuppsatt lampa, viftar hon förgäves med sina vingar. Ingen hanne vågar sig dit i ljuset. 

Om Kålfly och Himlaglim och andra fakta om mörker har jag lärt mig i boken ”Mörkermanifestet” av Johan Eklöf.

Skulle du vilja följa med ut på en mörkerpromenad, eller kanske ett skogsbad i dagsljus maila mig: inka@farawayadventures.com eller kika in kalendern på webben: www.farawayadventures.com/kalender/